Själens inre

Jag rotar i själens inre Tankar

I mina drömmar tänker jag på en rostig Spik

Fasansfulla syner på nätet, gör att mitt hjärta mera Bankar

Varför gömmer konstiga märkliga människor andras LIK

Jag har svårt att fatta hur en del människor är skapta i Huvudet

Onda otrevliga typer, som skapar ett helvete för andra Snälla

Många med mig tänker, varför det i dessa tokiga skallar inte finns något Vett

Dessa otäcka typer är som en fruktansvärd Tarantella

Redan före vår tidräkning sade Epikuros att vi inte skall Strida

Lugnets harmoni skall råda, och man skall i stället njuta av Livet

Men nu slår de råbarkade skitstövlarna, så det börjar Svida

Och det gör ju ont i både själ och kropp, det är ju Givet

Inga böner hjälpte dessa stackars Barn

Intet ljud från Herren Sades

Men skitstöveln slog vidare på barnet, stora Karl’n

Dessa typer av varelser är i samhället en stor Abscess

Många människor ropar efter Kärlek och Empati

Men samhällets förändring till självupptagenhet,

har skapat en märklig och konstig Autokrati

Bortblåst med den kyliga vinden, är all Humanitet

Thore

Symbolen Jesus

Även om Jesus inte funnits eller någon Gud inte finns, så är det absolut inte fel att hylla Jesus som en God man. I alla berättelser gjorde Jesus bara gott. Många människor över hela världen hyllar och Älskar Jesusgestalten eftersom Jesus hela tiden framstår som en fantastisk underbar människa i berättelserna.

Däremot har religionerna vållat stora bekymmer i hela världen samt i långa tider. Långt före vår tidräkning fanns det underbart härliga människor som förespråkade vänlighet och empati på samma sätt som senare Jesus gjorde. Dock utan trollkonster som ofta är påhittade av de gnostiker som evangelierna visade.

Jesusgestalten är en symbolisk skapelse av högsta rang. Det är så många goda människor som älskar denna Symbol, för det goda här i Livet. Däremot är det helt förkastligt att fördjupa sig i de bibliska texternas svindlande märkliga konstigheter. Där många, eller alla förblindade präster och uppväckelsepastorer tror att de har en makaber sanning som går hand i hand med otaliga krig ruttna handlingar genom åren, där präster, Påvar och kardinaler har hyllat vapnens makt.

Många religionsutövare har talat i tungor och suggererat människor till otäcka handlingar. Det finns en inre känsla hos många människor som i fridens namn vill gott, vill ge av det goda. De har ofta Jesus som förebild.

Jag slår alltså en stor kil, mellan det goda i Jesus och de förfärliga texter som en del tokiga, krigiska fundamentalister vill följa till förödelse och undergång. Någon mänsklig Gud finns inte. Ingen religion på Jorden kan jämföras med Naturen och Universum.

Det finns ingen räddning genom att be till en Gud som inte finns.

Det är totalbevisat genom tusen av år.

Ge i stället Kärleken en chans, ge livet en chans. Och gå ut i Naturens underbara skönhet. Ställ dig med båda benen på Jorden och känn vilken otrolig makt det finns i Naturens under. På kvällen lutar du dig sakta bakåt och ser upp mot tusentals av stjärnor i Universums fantastiska Skönhet. Och Du känner en styrka, men också Din litenhet i förhåll till det enorma och oändliga Universum.

Sjung med Jesus, sjung om Jesus och låt Han vara en symbol för det goda, och strunta i bibelns märkliga konstiga texter som är ljusår från sanning, och bara är otroliga sagor författade av dåtidens gnostiker och historieberättare. Gå gärna in i alla kyrkor och se den vackra konst som mycket duktiga arbetare har skapat.

Det är det arbetande folket som skapat alla vägar, hus, bilar, och varor i butikerna. Det arbetande folket har skapat allt det du med ögat kan se. Och det är det arbetande folket som flyttat sakerna på plats.. Sjung därför om det goda.

Thore

Förklaring till Människans Tro

Alla människor har sina funderingar mer eller mindre över vad de vill tro på eller vad de skall tro på.

Från olika håll kommer det påtryckningar om olika trosinriktningar.

Självkänslan blir påverkad, och man undrar.

I själen har man sin egen lilla övertygelse, Jaget eller egot.

Till Själen eller jaget tar man till sig det som passar in i kuggarna bäst.

Andra människor som har en stor auktoritet kan ha en stor inflytelse på Jaget.

Andra människor kan ge en övertygelse av sanning, som i själva verket är en lögn.

Desto fler människor som liksom en manipulerad, suggererande massa som ropar, skriker, hurrar och fyller gemenskapskänslan i ett utrymme i sin egen själ, blir människan självdestruktivt inbegripen och fångad i en onaturlig värld.

Kunskapen om de olika alternativen att tro på är absolut det bästa för personen.

Människor med stor auktoritet har ofta bristande kunskap. Därför är den egna kunskapen en enorm tillgång.

Ofta har politiker en stor makt och stor auktoritet men har lite kunskap om de olika faktorerna.

Ofta har präster och andra religionsöverhuvuden en mycket stor makt och auktoritet över Människor, men deras inriktning är otroligt enfaldigt enkla, och kör enbart i ett spår.

Hela tiden vill man tro på det som är bäst för en själv.

Har man en skavank på något vis, så vill man tro på något som kan hela.

Man vill hela tiden önska en bättre tillvaro.

Medan en del människor lever på moln av tur och kärlek, lever andra bara på hoppet.

Och man undrar varför det är så.

Då är det lätt att hänge sig till en tro, en speciell tro där man finner sin övertygelse.

Det värsta är då, när man uppdagar att allt var en osanning.

Man står ofta vid olika vägskäl, där man skall välja.

Övertygelse från auktoritära människor har ett enormt inflytande på människan.

Vissa auktoritära personer kan få människor att ta livet av sig för den fruktansvärda tron.

Därför är kunskap och vetskap det bästa försvaret mot auktoritära människor som ofta inte skyr någonting för sin suggererande och manipulerande verksamhet.

Innan man börjar spekulera allt för mycket hur och var man skall eller vill tro på, så kan man enkelt gå ut en tur i Naturen och se på allt som finns där.

Det finns över huvud taget ingen spekulativ tro i hela världen som på något vis skulle vara i närheten av Naturens sköna värld.

    

Tjeckiska gränsen på 70 talet

Tjeckien. Ha ha ha
Jo du skall få historia här direkt

På den tiden när jag körde så måste man ha Genehmigung genom Tyskland när man skulle till Italien. Också till Italien.

Så klart också till östländerna. Men det var lättare att få Genehmigung till östländerna, så därför ordnad ofta åkaren (vognmannen i DK) en Genehmigung genom Tjeckien och Östtyskland. Dessutom var det en liten bit närmare till Italien.

Så färden gick via Gedser i DK och med en liten färja till Warnemünde vid Rostock. Där fick man en grundlig undersökning. Men pappersarbetet med dokument var skitenkelt. Jag skrev det enda formuläret själv.

No problem. Sedan var det bara att dra vidare mot Berlin men inte motorvägen utan via Neubrandenburg på smala vägar till Berliner ring.
Sedan vidare ner mot Dresden och gränsövergång Teplice och mot Prag.

I Prag på den tiden var det som att köra i en bombad stad. Och vid utgången ur Prag var det en backe som heter duga. Jädrar vilken backe alltså. Första gången så hade jag blivit varnad för backen.

Och att lägga in ettan krypen innan det började och bli allt för brant. Så jag blev aldrig stående i backen men till och med när man körde med krypen med Volvo 88 och hade 42 tons totalvikt med släp så var ekipaget nära att stanna mitt i backen. Oj oj oj. Sedan bar det iväg via Brno och en liten gränsövergång på en jäkla lite väg mot Wien.

Och vid just den här gränsövergången börjar historien. Detta är alltså på 70 talet. Den hårda tiden.

Jag kom från Italien och var på hemväg. Jag hade kört på små krokiga vägar upp och ner fram mot gränsövergången till Tjeckoslovakien. Det första man brukade möta när man närmade sig gränsen, var en kille som stod med en K-pist i mörkret vid sidan av vägen som någon slags vakt före infarten till huvudtullområdet.

Men vid detta tillfälle stod han inte där. Han var totalt borta. Så klart jag undrade. Men jag körde långsamt vidare fram mot tullbyggningarna. Det låg ett par decimeter snö på marken.

Och jag kom krypande framåt med min 270 hk 16 växlars Volvo så sakta. Och så kom jag fram till Tullområdet med en överbyggning som ett halmtak. Klockan var ca 21-22 på kvällen. Och jag var helt ensam som kom där. Inga andra fordon över huvud taget syntes där. Och heller ingen personal var där ute. Det var totalt tomt. Det såg helt öde ut. Jag började att undrar, vad som var på gång.

Lite kusligt skulle jag vilja säga.

Vad är nu detta tänkte jag? Hjärtat började pumpa blodet lite fortare. Fan har det tredje världskriget brutit ut tänkte jag. Och så har dom bara stuckit härifrån. Ja det blev mycket som surrar runt i huvudet.

Jag stannade under plåttaket och väntade en stund. Men ingenting hände. När jag stängde av lastbilsmotorn blev det onormalt tyst. Spökligt tyst var det. När det normalt brukar vara en jäkla sträng kontroll på den här gränsövergången.

Jag klev ut i halvmörkret och gick försiktigt in i byggningen lite smått darrande och undrande. Inne i byggningen var det liksom en rund sal med flera stängda dörrar. Men inte en människa syntes. Dödstyst var det.

Men det var lampor som lyste svagt därinne. Hjärtat började bulta mer och mer. Är det krig eller inte tänkte jag. De var ju lite spänt läge, på den här tiden i Europa. Jag måste öppna någon dörr för att se om det är någon där.

Så jag öppnade den första dörren och hoade. Ho ho, någon där, ropade jag. Inget svar
Nästa dörr, ho ho någon där
Inget svar
Nu kunde jag nästa höra hjärtslagen på mig själv.

Jag var rädd alltså. Skiträdd. Vad är det som pågår, tänkte jag.
En dörr till ho ho inget svar.

Och så helt plötsligt, kom det ett jättevrål från någon av de andra stängda dörrarna längre ner i den runda salen. Vad händer tänkte jag. Jag gick lite försiktigt fram mot dörren för att kolla. Jag öppnade dörren saktat, och där stod det helt fullpackat med folk inne i en liten lokal där man hade TV-utsändning.

Mannen, tullaren eller tjänstemannen som stod vid dörren stod med ryggen mot dörren så när jag öppnade, så höll Han på att ramla ut.

”Was ist das” skrek han på en konstig tyska.
”Dukumenti” sa jag tillbaka, och räckte fram mina tullpapper.
Nicht nicht jetzt nun. erwarten ont de pause.
Jag svarade was pause?

Das ist Ishockey, skrek han till mig på sin speciella tyska dialekt.
Aha ja

Jag gluttade in i rummet för att upptäcka en TV längre bort.
Det var Tjeckien och Ryssland som spelade ishockey och alla i tullpersonalen var inne och såg på TV.

Det var the big match.

Jag fick vänta till det var pausvila mellan andra och tredje perioden.

Så var det. Allt är helt sant.

Informationskontrovers i Genova vid två tillfällen.

Ibland kan det vara svårt att hitta tullområden i Italien. Och det är alltid svårt att hitta första gången om man inte har lite tur. Och tur har man som oftast. Men det kan kärva ihop sig ibland som i staden Genua. Nu när jag vet var tullen ligger, så tycker man det är konstigt att man inte tänkte på att tullen kunde ligga vid hamnområdet först.

I alla fall så var det första gången jag kom till Genua och skulle söka upp tullen. Jag hade lastat i frusen paprika i Pompeji. Men jag skulle få tulldokument i Genua.

Det är en ganska vacker stad, och man kommer på autostradan som kommer uppifrån bergen i slingor ner mot staden.

När jag var nästan nere på en av de otaliga autostradafilerna så stod det en man med en kaskett på huvudet där det stod Information. Bra tänkte jag och stannade till och fråga efter tullen.

Det kostar 20000 lire sa informationskillen. – Va! Ska du ha pengar för det. Nej jag skall försöka klara mig själv, så jag slingra runt i alla autostradafilerna för att finna väg ner mot hamnen. Men jag lyckades komma tillbaka och köra förbi informationskillen en gång till. Hej sa jag och fortsatte, och han nickade med skallen.

Till sist så lyckades jag komma ner och ut från alla motorvägsfilerna som slingrade hit och dit. Och jag hamnade på en bred lastgata där jag såg en annan dansk stå och lasta. Skönt tänkte jag, här kan jag fråga efter tullen. Hej vet du var tullen ligger? – Nej jag har ingen aning men fråga inne på lagret. OK.

Bara några hundra meter från där jag stod var ingången till tullområdet med flera vakter. Så jag bara körde in genom porten och landa vid den första parkeringen vid sidan om en Engelsman. Där satta jag också mitt ekipage.

Sen fråga jag Engelsmannen som hade öppnat sitt sidoskåp på lastbilen där han förvarade mat och brännare, hur lång tid det tar. Meny time, sa engelsmannen, och jag hoppa av och skulle till att också öppna mitt kylskåp för jag var också hungrig på en macka eller vad jag nu kunde hitta.

Men just då kom det en Italienare i sin rostiga gamla svarta Fiat 500 inkörande i full fart fram till mig och fråga efter Dokumenti. Jaha sa jag och klev upp i bilen för att hämta mina papper jag hade fått vid lastningen nere i Pompeii. Och så försvann mannen som en dimfigur totalt. Oj da, Jag nådde inte se vart han tog vägen. Han såg inte ut som en Speditör så jag tänkte hoppas att detta är riktigt nu.

Så jag klev ner igen från Kameleonten och skulle just börja gräva fram något ur kylskåpet igen så kom Fiatfartdåren tillbaka i ett jehu och sa plomben plomben och sade,  kör efter mig.

Så drog han iväg mellan skjulen och byggnaderna på hamnen så jag knappt kunde följa med till en annat litet hus där han stanna och klev ut och gav mig en plombtång samt några plomber. Plomba nu alla dörrar överallt sa han. OK.

Kör sedan fram till ingången vid parkeringen sa speditören och gav mig en bunt dokument. OK. Och jag hittade tillbaka till parkeringen igen. Nej nej sa speditören Du skall ut ur planteringen, ut ur tullområdet. Jaha ja sa jag, och fortsatte till ingången där det stod flera Italienska tullare som bara vinkade åt mig från tullområdet och pekade ut mot autostradan. Så det var bara att rulla ut. 

Fyrtionio

När Jag gick i supershoppen och såg alla priser som slutade på nio Alla,

Så funderade Jag varför siffran nio är så viktig, var man än Tittar

Nummer nio tycks var mera relevant än alla Andra

Helt plötsligt i mitt dåliga minne, Jag i alla fall Hittar

Javisst, nummer nio är ju Fantastiskt

För nu kommer Jag ihåg talet Fyrtionio

Det är ju idag, det är helt Otroligt

Men det är väl inte aktuellt att bjuda min Älskling på Bio

Nej, när man varit samman i fyrtionio ÅR

Det måste ju vara viktigare än femtio Bast

Jag köper fina underbara blommor som min älskade Får

Så Jag rusar snabbt till torget här i Karlshamn i all Hast

Jag köper buketten, till vår fyrtionionde Bröllopsdag

Jag blandar blomsterfärgerna ganska friskt efter vad jag Tror

även om tulpaner från Hollands trevliga stad Haag

Är fantastiskt fina nu, så valde jag olika Nejlikor

Att vara gift i femtio år, är väl Ingenting

Nej, Fyrtionio skall det Vara

Man måste följa med trenden som finns runt Omkring

Och femtio år, det kan bara flyga och Fara

Bröllopsdagsblommorna

Maffiastoppet

av min köttransport mellan Firenze och Rom 

Jag hade inte nått att få förtullat och fått skinkorna kontrollerade av veterinären i Vipiteno på fredagen. Så jag fick vänta tills lördagen. Men även på lördagen tog det tid. Tullstationen vid Vipiteno är inte speciellt vacker kan man säga. Och det finns nästan inget att göra där.

Det fanns från början två restauranger. Och där fanns också en telefonstation som vi ringde från hem till åkaren och till hemmet. Maten var inte den bästa men det gick ju att tvinga i sig.

Man måste ju äta. I alla fall så kom jag iväg ganska tidigt från Vipiteno på lördagen. Och jag skulle ju långt ner i Italien, så det blev att köra på bra. Solen lyste på bergen vid sidan om mig på vägen ner mot Verona. 

Det är en mycket vacker väg som slingrar sig ca 25 mil underbart fint mellan bergstopparna ner mot Podalen eller Po-slätten. Man fortsätter A22an ner via Mantova till Modena där man byter till A ettans autostrada och kör mot Bologna. Och man fortsätter A1-an mot Firenze. 

Det är ganska så vackert område när man kör över Firenzebergen. Och det kan ibland ligga snö där. Men den här gången så fick jag en liten Italiensk köttbil efter mig i Firenzebergen. 

Han höll till bakom mig länge, så jag tänkte inte så mycket från början på det. Men så körde han upp bredvid mig och började signalera på mig. 

Det första jag tänkte på, var att jag kanske eventuellt skulle ha punktering som han har observerat. Men de kan man ganska så snart kolla. För om det är punka på själva lastbilen så märker man det ganska så snart.

Om det däremot är på släpet så kan det vara lite vanskligare. Men jag kollade i backspegeln om linjerna i släpets framkant var lika med lastbilens slut, så var allt OK. Och jag kunde inte se att de var något fel. 

Men den lilla kylbilen som var på ca ett ton kom upp igen jämsides med min förarhytt och började tuta igen. Vad är det för fel tänkte jag. Jag kan ju inte stoppa på autostradan här tänkte jag. 

Till slut så sakta jag ned farten och körde till sidan så mycket jag kunde och stoppade ekipaget på autostradan. Den lilla kylbilen efter mig stoppade bakom mig också. Ut kliver två man stark och kommer emot mig. Jag kliver ur hytten och kommer ner på asfalten. 

De är Italienare och snackar något om "carne". Jag är dålig på Italienska men förstår att "carne" betyder kött. Och jag förstår att de menar att jag skall följa efter dem. Nu börjar jag bli rädd. Jag skall ju inte lossa förrän på måndag. Vad är nu detta?

Skall jag bli rånad på skinkorna eller vad kommer att hända. Jag knuffar undan killarna från den lilla kylbilen och hoppar in i min bil samt får upp farten så fort jag kan. Jag trycker gasen i botten så mycket det går. 

Det händer ju inte så mycket med en bruttolast på över 40 ton. (Bil plus last). Men till slut så kommer jag upp i en ganska så bra hastighet. Foten på gaspedalen darrar ännu för jag är rädd hur detta kommer att sluta. Jag minns ju hur min kompis Ken Svendsen blev bunden till ett träd här nere i Italien, medan rövarna stal hela lasten. 

Meningen var att jag skulle stanna till i Firenze, men det vågade jag inte. Jag bara gasar på. Och tiden går långsamt framåt timma efter timma. Till slut kommer jag ifatt en kollega från Kungariket Danmark, det kan jag se på nummerskyltarna där bak.

Alltså en annan dansk chaufför som också är på väg syd på. Jag skall i alla fall lossa min köttlast i Viterbo på måndagen. Så kör jag upp på vänstersidan om den andra danska lastbilen och visar min kaffekopp i fönstret för den danska chaffisen.

Han har ingen komradio efter vad jag förstår för jag har anropat honom några gånger utan något resultat. Han ser på mig när jag visar min kaffekopp, och jag saktar in och lägger mig bakom honom igen.

Nu undrar jag om Han har förstått vad jag menade. Och får se om han stannar vid nästa autostopp på autostradan. Jo mycket riktigt så vid nästa autostopp så svänger han in och parkerar.

Jag parkerar vid sidan om och går honom till mötes. Ska vi ha lite kaffe sa Han frågande? Ja nu skall det bli skönt sa jag med en kopp fika.

Och vi går in på tankstället till baren och beställer lite kaffe och något att äta. Vi snackar inte så mycket till varandra ännu för vi står i kön. Och jag har inte dryftat det som hände mig ännu.

Så vi sätter oss lugnt ner för att avnjuta vårat kaffe. Sen börjar jag tala om vad jag hade varit med om i Firenzebergen. Vi går nu direkt sa Han och kör vidare.

Ja men vi kan väl äta upp och dricka ur vårat kaffe först sa jag. Nej nej nej. Nu kör vi. Här kan vi inte stanna sa Han. Så vi lämnade allt på bordet nästan orört och sprang ut till lastbilarna och drog iväg syd på.

Innan vi drog iväg så hade jag sagt att jag skulle till Viterbo. Han skulle längre syd på. Och jag svängde av autostradan vid Orvieto och körde lite långsamt mot Viterbo på de ynkligt små vägarna.

Gamla Viterbo är en ovanligt trång stad för en långtradare. Men det gick att komma igenom. När jag sedan lossade på slakteriet, så såg de lite snett på mig tyckte jag, varför har jag ingen aning om, Jag kan bara spekulera.

Det är ju mycket ruffel och båg i Italien så man kan aldrig veta sanningen. Antingen var det helt OK att den lilla köttbilen skulle lotsa mig till firman för avlastning mitt i natten, men troligtvis inte. För detta skedde redan i Firenzebergen.

Det låter lite osannolikt att en liten köttbil skulle stanna mig så långt före ett avlastningsställe strax ovanför Rom. Så det troliga är att det var ett "maffiaförsök" eller att firman själv skulle låtsas som om lasten var stulen, sådant hände också på den tiden.

Det är länge sedan detta hände, så det är för sent att spekulera i det nu. Människor i Italien består som på alla andra ställen av dåliga och bra människor. Och det är ibland svårt att fundera ut vilket som är riktigt.

Kyrkogården i Vipiteno och fel svinkött

Jag hade lastat grisskinkor på Bornholm och skulle lasta 3 ton fläsksidor i Ystad för vidare transport till Italien. Jo så långt var allt rätt. Även om det var lite krångligt med Dokument och tullpapper i Ystad. Men jag fick fullt lass.

Och så bar det iväg via Köpenhamn och sen syd på mot Rödbyhamn.

Sedan från Puttgarden E 45 ner mot München. Ja E 45 hela vägen ner mot Brenner.

Man fick ju köra i 4 timmar innan man måste vila i en timme. Ibland kunde man tjäna lite på att först köra 2 timmar och vila en halv timme för att därefter köra 4 timmar. Då hade man alltså 6 timmars körtid med bara en halvtimmes rast.

Det var godtaget av BAG kontrollen i Tyskland. Så det var hela tiden att beräkna hur man skulle köra.

Men nu hade vi kommit till Tullstationen i Vipiteno.

Det vimlar ju av speditörer här i Vipiteno. Och sen gick man upp till kafeterian, restaurangen eller vad man nu skall kalla syltan för en trappa upp. Så fick man lite morgonmat i allt sorlet från massor av chaufförer. Nu satt vi här och väntade på veterinären ”doktorn” som skulle kontrollera våra varor.

Det var olika tider som de gick ut på platsen tillsammans med personal från tullstället i smutsiga blåvita överdragskläder. Ibland skulle man köra in i en lokal som låg mitt på platsen. För att där inne lasta ut lite så de kunde se i mitten av lasten att det var riktigt kött.

Vi behövde ju inte hjälpa till med annat än att öppna bakdörrar eller sidodörrar på kylbilarna. På platsen i Vipiteno vimlade det av mjölkbilar som kom från Tyskland med mjölk till Italien.

Jag kommer inte ihåg hur många lastbilar som kunde stå parkerade där. Men det var enormt många i alla fall. Kanske över tusen tror jag. Och det var ett spring hit och dit i korridorerna av chaufförer och speditörer.

Ena stunden satt man uppe i kafeterian och nästa stund så stack man ner till speditören för att höra om dokumenten var färdiga. Och nere hos speditören fick man veta att ”doktorn” var på väg, så det blev veterinärbesiktning alltså ute på plattan.

Nu skulle ”doktorn” komma och titta på mina skinkor lastade på Bornholm och fläsksidor lastade i Ystad. Först så kom han till bilen intill och kolla. Och så nicka personalen till mig att riva av plomben och öppna dörrarna där bak.

En av personalen hoppade upp i lasten och börja riva och slita i fläsksidorna. Nessuno carne Bollo skrek han ner till ”doktorn”, och så började han kasta ut fläsksidorna på marken en efter en.

Carne Bollo upprepade han vida varje utsläng av en fläsksida. Och vi stod ca 5 andra chaufförer och såg på. En dansk chaufför sa på danska att det var ett svineri.

Sen gick de därifrån och jag fick hjälp av de andra chaufförerna att lasta in samt borsta eller torka av det smutsiga från fläsksidorna. Och jag stängde bakdörrarna och satte på kylmaskin igen.

Problem

Jag gick sedan in till speditören för att höra vad som skulle hända.

Där fick jag vänta en lång stund innan jag fick besked om att ingen i Italien ville ha ostämplat fläsk. Ingen av fläsksidorna hade en slakteristämpel.

Och det var ju det viktigaste i Italien. Vad skall nu hända sa jag till speditören. Vet ej blev svaret. Jag gick direkt upp i restaurangen till telefonerna för att ringa åkaren hemma i Danmark.

Restaurangen på Vipiteno Tullstation

Beställde samtal hos flickorna där samt gick ut i restaurangen för att köpa en cappuccino. Det kaffe man någorlunda kunde dricka. Efter någon timma ropade telefonflickorna upp min åkares namn Studsgaard och Beck Hansen. Ja det var ju jag det.

Och tog luren och sa som det var att de svenska Fläsksidorna ville man inte ha i Italien för de var ostämplade. Sedan var det firman som fick ta upp detta med slakteriet i Ystad och chefsleverantören i Danmark. Och jag fick bara vänta.

Det fanns ju också en liten stad som heter Vipiteno, som ligger på andra sidan motorvägen. Och där ligger också en bensinstation. För skall jag stanna här ett tag så räcker inte bensinen till i tankarna till kylmotorerna tänkte jag i mitt stilla sinne. Så jag få nog senare gå och handla bensin där tänkte jag.

Men jag gick in i restaurangen igen och tog en kaffe igen samt satte mig vid ett bord med danska chaufförer och snacka lite. Och en del av dem sa adjö för de var förtullade och började dra sydpå nu.

Här satt jag nu ensam snart i skiten och tänkte. Kunde de inte förstå på ett slakteri att det inte går att sända ostämplat kött till Italien. Tror de att Italienarna är dumma tänkte jag. Jag gick ner till speditören igen för att höra det senaste.

Du får bli här tills det kommer en kylbil från Danmark och hämtar de tre ton fläsksidorna sa han. OJ, men det tar ju tid sa jag. Ja det blir först nästa vecka sa han. Och det var lördag idag. På söndagen är det väl tomt här på tullplatsen sa jag.

Ja här är det stängt på alla speditioner sa han. Jag gick beklämd ut på platsen som nu började bli tom på bilar. Alla mjölkbilar hade kört för länge sedan. Och jag kollade att bensinen till kylmotorerna skulle räcka under helgen i alla fall.

Kanske jag skulle gå in i byn och få ett riktigt mål god mat på någon bra restaurang tänkte jag. Jag tog på mig lite bättre kläder och låste kameleonten som nu stod helt ensam på den ödsliga stora parkeringen.

Det var inga som helst gångvägar från tullstation in till Vipiteno. Nej det var att springa över Autostradan vid betalningsstället. Jag gick fram emot autostradan och knalla över alla filerna.

Bilarna kör ganska lugnt och stilla här vid betalningsstället så det går bra att ta sig över. Det först som möter när man kommer in i Vipiteno är kyrkan och kyrkogården som jag snegla lite in på. Men just nu så var målet ett mål god mat.

Och det blev väl så där när man sitter i sin ensamhet och tänker på dem därhemma. Det var ju lördag så jag tog också lite vin och jag blev trött. Kojen i bilen hägrade och ögonen började hänga så det var att fort ta sig hem över autostradan igen och in i hytten.

Jag tycket jag vakna till kyrkklockornas ringning från Vipiteno by. Jag tog fram min gasolbrännare och kokade lite kaffe samt tog fram några torra brödkanter som jag hade med från Danmark.

Igen tänkte jag på dem där hemma när jag nu satt här ensam på en jätteparkering. Restaurangen var också stängd. Inga telefonister. Allt var stilla och lugnt. Otroligt lugnt.

Och tullstationens egen präst kom över plattan fram och fråga om jag inte skulle gå i hans kyrka. Nej sa jag. Jag skall nog gå in till Vipiteno för att se på turister sa jag. Han tyckte det var dumt. Jamen så är det sa jag.

Så han fick gå i oförrättat ärende. Jag skiter väl i den prästen tänkte jag och tuggade vidare på mina torra brödskivor.

Nej nu låser jag hytten och springer över autostradan till Vipiteno stad sa jag till mig själv.

Solen lyste och himlen var klarblå. Luften här känns ganska frisk.

Allra helst en söndag när inte alla dieselavgaser från tusentals långtradare från när och fjärran står här och förpestar luften. Det är jättefina vyer om man bara ser med ögonen. Bergen omkring är riktigt vackra.

Och tänk var mycket historia som i alla fall göms här på gränsen. Jag vandrade in i Vipiteno denna soliga dag. Kyrkogården möter mig. Ja varför inte kan man gå in på kyrkogården tänkte jag. Så jag stolpade in lite försiktigt och tittade på gravarna.

Alla gravar hade bilder på de döda. Det såg ganska fint ut tyckte jag. Det finns ju inte hemma i Sverige.

Men så börja jag läsa på gravarna också.

Die Gefallen in Stalingrad läste jag.

Och jag läste på nästa Die Gefallen in Stalingrad.

Oj, tänkte jag.

Detta var intressant tänkte jag. Detta måste dokumenteras. Så jag gick över autostradan igen till lastbilen för att hämta min kamera som jag ofta brukar ha med mig. Och sen tillbaka igen till Kyrkogården för att ta bilder av dessa gravstenar där det står på detta vis. Det var många så jag kunde inte fotografera alla.

Men tanken slog mig nu. Det måste ha varit många Italienare också som slogs mot ryssarna i Stalingrad. När man bara på denna lilla futtiga kyrkogård kunde fotografera så många gravar med den inskriptionen. Detta hade jag inte haft en aning om förut.

Så det var ju ganska så intressant egentligen. Men hur hade de gjort med liken. Hade de släpat liken hit eller ligger liken fortfarande kvar i Stalingrad i någon slags massgrav där.

Ja i Stalingrad fick ju nazisterna verkligen på nöten när stalinorglarna som stod sida vid sida började spela över staden. 13 eller 15 höga generaler fick ge upp där och jag tror att det var 350 000 tyska soldater som satte livet till bara för den tokiga Hitler.

Och så kommer jag här ner flera år efteråt med fläsksidor som inte Italienarna vill ha utan slänger ut dem på backen, och ser att även Italienare var med om slaget vid Stalingrad. Ja så är livet

Måndagen gick och även tisdagen försvann och jag hade inge att prata med. Förfärligt, och ensamt. Tankarna gick ofta hem till mina kära. Vad gör de nu där hemma. Och så gick jag in till speditören för att höra. Han viste inget. Jag ringde hem till åkaren.

Ja vi håller på att förhandla med en annan åkare som har en liten 3 tonare som eventuellt kan köra ner och hämta de tre tonen fläsksidor. Jaha ja.

När? Vet inte. Röret på.

Bensinen räckte till på tisdagen. Jag fick inte köra ut från tullområdet. Jag fick gå över motorvägen till bensinstationen och låna en tjugolitersdunk i plastik samt fylla den med Italiensk bensin. Det var tungt att bära tillbaka den långa vägen.

Och så en gång till, för det var ju två kylmaskiner. Jag hade satt dem på så kallt som möjligt annars hade skinkorna blivit dåliga. Så jag körde på minus 25 grader efter order från Danmark. Men jag kunde ju inte frysa ner dem till de graderna men det var så pass att de frös ganska så ordentligt i alla fall.

Onsdag och torsdag passerade utan att det hände något. Och jag längtade hem som sjutton nu. Nu började det komma andra danskar ner igen. Och jag passade på att fråga om jag skulle visa dem hur det ser ut i Vipiteno.

Ofta hade de inte sett hur det ser ut i staden. Och samtidigt kunde de hjälpa mig hämta bensin. Javisst sa en kille och fick den stora tomma dunken som nu inte vägde en skit.

Vi gick in i Vipiteno och så på turisterna och tog en fika på ett kaffe, sen gick vi till tankstället och tankade plastdunkarna fulla. Jag hade bara en tioliters, medan min kompis fick tjugolitern.

Oj oj va tungt sa han. Du lura mig över för att hämta soppa sa han. Nej inte riktigt du fick ju se Vipiteno sa jag. Jag bara skoja sa han och "konkade" vidare på dunken. Och vi kom ju tillbaka till platsen som nu började fyllas igen.

På fredagen kom den efterlängtade lilla kylbilen ner till Tullstation Vipiteno. Och så skulle han backa till min bak del där fläsksidorna var placerade. Tullen och plombgubbar stod och såg på.

Veterinärpersonalen lastade över de tre tonen. Vi fick inte hjälpa till. Nej nej. Sen fick speditören göra nya tulldokument för honom så han kunde dra hem. Han kom iväg ganska så snart.

Medan jag fick vänta tills på lördag morgon för att fortsätta köra sydpå. Var jag lossade kommer jag inte ihåg. Troligen skulle jag till Livorno. Där hade jag lossat flera gånger tidigare och också senare.

Så var det med den historien.

Jag är inte sämre än att jag kan lägga ut en av mina gamla historier

Den gamle mannen med Korvar och fåglar

Italien igen.

Jag skulle lossa skinkor öst för Milano i en liten by. Men det var bara lördag. Och firman ville inte lossa förrän på Måndagen. Aj aj, då skulle jag bli där under hela helgen. Det var bara att konstatera fakta. Och ta det lilla lugna. Och tänka, vad finns det här man kan få tiden att gå med.

 Kvinnan på kontoret var vänlig och sa att jag kunde köra in på området där jag säkert kunde hålla under helgen. Jättebra tänkte jag. Det var ju dyrbar last jag hade med skinkor. Så de gjorde jag.

Så fråga den kvinnliga kontoristen om jag var hungrig och vad jag skulle äta någonstans. De har jag ingen aning om sa jag. Jag har lite mat själv som jag kan göra i ordning sa jag.

Men min Mamma och Pappa har en restaurang en bit härifrån sa Hon. Vill du följa med och äta där sa Hon.

Ja varför inte sa jag.

Kvinnan hade en liten Fiat 500 som jag hoppa in i. Och så körde vi iväg till ett litet ställe. Nere i en liten dalsänka låg en liten krog som hennes pappa och mamma ägde.

Var är det hon skall lura ut mig på tänkte jag. Jag var ju nyfiken hur detta skulle gå så klart.

Hon berättade att hon hade en bror som var yngre hade cykling som sin sport. Så vi kanske skulle se på Cykling på Söndagen sa hon, om jag ville se. Ja de får vi se sa jag.

Och så trava vi på den lilla trattorian eller krogen vad det nu var för något.

Hon placerade mig ensam vid ett bord med bra utsikt över alla i lokalen. Det var inte så många gäster där ännu. Och jag låt mina ögon sakta studera både människor och interiör.

Och öronen fick sitt genom det Italienska sorlet. Samt lukten av vitlök och härliga aromdofter som smög sig ut från kökets regioner.

Jättegod mat kom in till mig och det kosta inte så mycket. Jag njöt av den goda maten samt lyssnade till sorlet och på något vis kände en samhörighet med dessa underbara människor.

Men så helt plötsligt så kommer det in en liten man med ett gevär på ryggen. Det såg ut som ett jättestort hagelgevär. I pipan var det instuckit en korv. Kring bältet i midjan hängde det ett par fasaner och några tjocka långa korvar som såg ut som medvurst.

Nu började jag att undra vad nu detta var för något. Så jag måste fråga ”kontorsdamen”. Hon som hade kört mig hit.

Jo han är ett original här i byn, sa hon.

Det är så att Han har varit med ända uppe i Stalingrad under kriget sa Hon.

Oj sa jag. Och Han överlevde. Ja det ser så ut.

Men Han är nu vårat original här i byn.

Jaha ja sa jag, och betraktade honom på avstånd. Det började verka intressant det här.

Han skulle också ha sig en riktig Wodka vid baren.

Jag smög försiktigt fram med att jag faktiskt också varit i Stalingrad, till ”kontorsdamen”.

Jasså sa Hon och skynda sig fram till mannen med korvarna och berättade på Italienska att en till inne i restaurangen hade varit i Stalingrad.

Och han vände sig om mot mig och gjorde stora ögon. Ja nu har jag väl sagt för mycket tänkte jag.

Han ville att jag skulle ta en Wodka tillsammans med honom. Så det var bara att för Pappan till kontorsdamen att ta fram ett glas till med Wodka så vi fick en snaps att skåla tillsammans med.

Fantastiskt egentligen.

Där står jag med en av de överlevande från Stalingrad och tar en snaps tillsammans. Otroligt, men underbart Det är ett ögonblick jag aldrig glömmer.

Han frågade hur och när jag var där.

Ja det var ju inte under kriget sa jag.

Min fru och jag var där 1975 och såg på förödelsen sa jag.

Men det var ju uppbyggt då igen.

Jag är inte så bra på Italienska så det blev ju pratat genom kontorsdamen som var bra på engelska.

Men det skulle ju varit mycket intressant att höra hans berättelse från kriget eller annat som han hade på hjärtat.

Jag hade ju hela helgen framför mig så det blev ett par glas vin till innan det blev dags att kojsa.

Sedan körde Pappans dotter hem mig till lastbilen där jag fick en natts vila, innanför låsta grindar.

På söndagen kom Kontorsdamen tillbaka till firman och inne på gården där jag stod och fråga om jag skulle se på cykeltävlingen.

Hennes bror skulle också åka sa Hon.

Javisst sa jag. Det kan vara intressant att se.

Så det blev cykeltävling på söndagen. Hennes bror vann inte.

Men det var ju en rolig upplevelse i alla fall.

Det hade varit roligt att komma tillbaka en gång på samma ställe. Men jag tror inte jag hitta tillbaka till detta ställe. Och mannen med korvarna är nog död nu, annars måste han var mycket gammal. Ja som Morsan ungefär.