Tärnor Mås och Doppingar

den 23 mars 2008

Vi såg tärnor mås och Doppingar

Vi såg svanar, kråkor och Tofsmesar

Och de putsade sig, samt flaxade med sina Vingar

Uppe i trädens grenar satt det en flock olika Mesar

Fåglarnas vårtjatter fyllde hela Nejden

Skvalpet från vågorna mot strandens Stenar

Nej, men se, Där ligger Ejdern

O, sköna Natur, Du mitt sinne Renar

Våren är nog i alla fall på rätt Väg

Förväntansfullt känner vi alla någonting Gott

Många hoppas på semester i sommar och mindre Kneg

Och liksom fåglarna får vi också nu ganska Brått

Thore

Mars 2008 har

13154 snälla och

trevliga människor

har nu varit och tittat

På vad jag skriver för smörja

och visat för bilder.

Tack för alla

Härliga kommentarer

Men

En upplysning till den ruttna Kalkonregeringen

Så här bor en del svenskar

Kan det bo någon svensk här

Medan Maud Olofsson har dubbla löner

Medan regeringen tjänar klöver

Och sitter och jäser på sin rumpa

Medan invandrare har det bättre än svenska pensionärer

Jo då

Den stackars damen ser ut

Detta är Sverige av idag

Medan utlänningarna har det skitbra

SE

Se hur det ser ut

Finns det ingen humanitet i regeringen?

är det bara skitstövlar och grötbukar

Som sitter i vårat

Parlament?

Fan vad man kan bli frustrerad

Vi har nu bedrägeriernas regering

Jag själv som är pensionär

har från svenska staten ca 6000 i månaden

Hur mycket frossar Svenska regeringen med varje månad?

141 000 sv oförtjänta stulna kronor

Jag och min älskade fru har i alla fall jobbat i hela livet

liksom många andra svenska pensionärer

Så ser det ut i Sverige idag mina herrar och damer.

Thore

Och Månen går sin tysta ban

Och påskkärringen funderar

Minkfoderavlastning på Listerlandet

Den 23 mars 2008

Idag var vi ute och körde på Listerlandet för vi väntade på att komma till Auktion som skulle först börja kl. 15.

Och när vi nu kör där kom jag och tänka på att jag har ju en kul historia därifrån också.

Vi brukade köra många lass med minkfoder till Sverige från Bornholm på den tiden cirka 70-talet.

Jag hade ingen lust, men man måste ju göra som åkaren bestämmer. Det var ett helt lass med 30 kilos tunga isblock med torskrens till minkfarm på Listerlandet som ligger utanför Sölvesborg. Och de andra chaufförerna brukade hjälpa till med avlastning.

Jag ville inte lukta fisk, så jag funderade ut en plan medan jag körde upp från färjan i Ystad till Mjällby på Listerlandet.

Jag kom upp till Mjällby där man skulle anmäla sig och fick en adress där jag skulle leverera de 25 ton jag hade på kylbilen.

När jag kom fram så gick jag ur bilen hopvikt som en gammal fällkniv, och jämrade mig samt grinade illa. Hur är det fatt så damen som mötte mig? Jag har nog fått ett fruktansvärt ryggskott sa jag och jämrade mig ännu mera.

Damen fråga om jag kunde backa till en dörr i väggen så skulle hennes mannar ordna allt.

Jag skall försöka sa jag. Så, det gjorde jag med lite möda.

Efter det, så kom Damen ut med en filt och lade på det fina gröna gräset, och fråga om jag kunde sätta mig där i solskenet så skulle hon komma ut med kaffe och bullar.

Det var mycket snällt sa jag.

Strax kom den snälla damen ut med båda kaffe och kakor samt bullar.

Och där satt jag och njöt av solens värmande strålar medan jag hörde dunket av isblocken bakom mej.

Jag tänkte fråga om man kunde få något för öronen som stoppade oljudet från isblocken när de travades in i deras fryshus, men jag vågade inte det.

När jag sedan åkte därifrån så hade jag svårt att hålla mig för skratt. Men en bit bortåt vägen när ingen hörde så brast jag ut i ett vrålskratt. Ursäkta men det var kul.

Men man måste vara utvilad när man skall köra vidare också, så står det i reglementet för trafikkonstens alla regler.

Thore

Våren som försvann

Trevlig och fin är PÅSKEN

Men oj oj, nu kom det massor med SNÖ

Och laxen är nu billigare än TORSKEN

Blandning av olika påståenden, vi önskar nu i stället TÖ

Orden är en blandning mellan kolera och PEST

Vad fasen blev den sköna härliga våren AV?

Vi som tänkt att ha en härlig VÅRFEST

Den underbara tanken förvreds i huvudet till att bli helt KONKAV

Busväder med snö och regn KOM

Jag ser förskräkt ut genom det våta FÖNSTRET

Är det så det är med KRISTENDOM

Då kom ju Påsken till FÖRTRET

Thore

De trevliga människorna i Reggio nell ’Emilia

Frysvaror till Italien.

Jag kommer inte säkert ihåg vad för frysvaror jag hade på bilen. Men det var stora block vet jag. När jag kom till gränsen till Österrike vid Kiefersfelden så skulle hela ekipaget vägas som vanligt.

Jag hade ju bil och släp 18 meter långt. Men vikten var fel fördelad sa man. Det var för mycket last på dragbilen. Ja vad skall jag göra åt det sa jag. Det första jag gjorde så ringde jag hem och förklarade min situation. Och jag fick bara klara mig själv, så är det ju.

Den Österrikiska tullkillen sa att jag måste köra ner till själva byn Kiefersfelden och lasta om hela lasten. Oj tänkte jag. Ja det var ju bara att göra som han sa så klart. Så jag starta de 240 hästarna i Volvon och drog ner till Kiefersfelden med Tullkillen bakom mig i en personbil.

Där koppla jag ifrån släpet och öppna plomberna och dörren på sidan samt körde upp vid sidan om med dragbilen. Sen var det bara att dra på sig en overall och gå i krig med överflyttning av dessa isklumpar. Hur mycket som skulle över fick jag bara ta på en höft.

De där stora isklumparna vägde ca 30 kg styck. Så de var ett tungt jobb att flytta över ett okänt antal. Vad tror du sa jag till tullkillen när jag slängt över ett stort antal i en hög i släpet. Jag har ingen aning sa han.

Ska vi chansa sa jag. Det fanns ju ingen våg här. Den fanns ju vid gränsen. OK. Jag stängde dörrarna och fick nya plomber på av tullkillen och så drog vi tillbaka till tullstation Kiefersfelden igen samt upp på vikten. Å de va ju precis så det kunde gå.

Nu var det släpet som var för tungt. Så jag fick betala böter i alla fall för att jag hade för tungt lass.

Jag tycker att de på spedition hemma i Danmark skulle veta bättre angående överlast.

Men så fick jag fortsätta köra syd på mot Italien i alla fall. I Vipiteno - tullen gick det bara fint. Och jag kunde fortsätta mot Reggio nell ’Emilia som ligger mellan Parma och Modena.

Jag kom fram till Reggio Emilia på eftermiddagen. Och det var lätt att hitta firman.

Men det var ju stängt. Så det blev att fira helg där nere igen, och det var lite svårt med parkeringen. Jag hade stannat utanför firman. Och mina kylmotorer som på den tiden larmade ganska så mycket gick hela tiden för det var varmt.

Det tog inte lång tid förrän en man kom ut från ett hus på andra sidan gatan och sa att jag måste stänga av motorerna för de larmade så. Det kan jag ju inte för Jag måste kyla på varorna sade jag.

Jag kan visa dig till en bra parkering sa Italienaren. Ja det blir bra sa jag. Då visade han mig en parkering vid ett sjukhus?

Kan jag stå här sa jag frågande? Ja, det är inga problem, det är så långt ifrån sjukhuset sa han. OK, men det är ju bara ca 300 meter sa jag. No problem sa han.

Och motorerna bara dundrade på. Det var de gamla bensinmotorer King Cold eller vad de nu hette.

De var svårt att vänja sig vid att ha ett sådant larmande oväsen ca en halv meter ovanför ens huvud när man låg och sov.

Har du ätit sa den vänliga Italienaren? Nja jag har ju lite mat själv i min kyl sa jag. Men har du en dusch frågade jag. Javisst sa Italienaren, kom bara med här. Ja, jag skall bara se så jag får tag i lite byteskläder med rena kalsingar och sånt sa jag.

Sen travade jag bara med efter honom upp i ett mycket gammalt hus sen Jesu tid. Men innanför var det hur modernt som helst. Jag blev förvånad att det var så hemtrevligt och fint samt rent.

Här har du dusch sa han. Bra, vad underbart sa jag. De är väl några dagar sedan jag skrapade av det värsta. Och det var ett jättetrevligt litet duschrum.

När jag var färdig och kom ut, så sa han att nu är maten färdig, och blev överraskad och Jag skrattade. Jamen vad vänligt sa jag. Så hade familjen dukat i köket, men det var bara en tallrik på ett stort runt bord. Och alla satt vid bordet runt om. Konversationen föregick ju på knagglig engelska. Men det gick fint.

Ät nu, uppmanade han mig. Jag skratta vänligt och frågade om inte de andra skulle käka också. Nej nej, de har fått vad de skall ha sa han. Ja men det känns så konstigt att sitta här ensam och käka tillsammans med så många människor som man inte känner sa jag.

No problem sa han. Vill du inte ha lite vin till maten sa han. Ja jag skall ju inte köra i morgon sa jag så jag får väl prova lite då. Det var en jättegod middag för en, och minst sju som såg på när jag åt.

Han tänkte kanske att det är synd om de där nordborna som inte får mat.

Sedan berättade han att hela familjen kom från Sicilien i södra Italien. Och det lät ju spännande.

Och så frågade han om jag kände till en speciell rörelse som finns i Italien. Jag tror det hette Unita.

Nej det kände jag inte till sa jag. Det är en rörelse till Sinistra sa han.

Ja nu gick det upp ett ljus för mig. Jaha sa jag. Och tänkte att de är nog kommunister. Ja inget fel i det tänkte jag. Så jag ville ju glänsa lite och sa att jag hade varit i Sovjet och nere i Stalingrad 1975 sa jag. Å han spärrade upp ögonen och frågade om det var sant. Javisst sa jag. Det är bara sanning sa jag och berättade hur det såg ut där då.

Jamen då skall vi skåla i Wodka sa han. Och jag skrattade. Ja ok då, sa jag. Jag skall ju inte köra förrän på måndag. Och det var ju en söndag i mellan. Så vi språkade lite hit och dit om allt möjligt så gott det gick. Det var enormt trevliga och gästfria människor.

Att så spontant träffas är otroligt. För att kompensera vad jag fick att äta och dricka så tänkte jag ge barnen lite lire. Nej det fick jag inte. Ok sa jag. Var och en har sin familjetradition. Och det skall man inte övertrumfa.

Sedan kom han med en medalj som hade en bild av en person som startade kommunismen i Reggio Emilia. Alcide Cervi heter han och det var han som var på den ena sidan av medaljen. På andra sidan stod det i en ring runt om, Federazione Comunista Di Reggio Emilia. Och i mitten stod det, Centenario della Nascita di Alcide Cervi 1875- 1975. Den får du sa han. Oj sa jag.

Då måste du få något av mig sa jag och tog fram en dansk femkrona med drottning Margarethe på ena sidan. Den får du som ett tecken sa jag och skoja. Ja det tyckte han var skoj. Vad gör du i morgon frågade han mig. Ingen aning sa jag.

Vi kör runt och visar dig hur det ser ut här sa han. Vi kommer upp och väcker dig sa han. Lastbilen stod väl en ca 5-600 meter därifrån så jag knallade hem till min koj i bilen och gick skönt i säng.

Och kylmotorerna bara dundrade på. Donk donk donk donk. Och jag tänkte, kan de sova på sjukhuset som bara ligger ett stenkast härifrån. Men jag slumrade in gott i alla fall.

På söndagsmorgonen kom Sicilianaren och väckte mig och sa att nu är det frukost. Jag tyckte det var underbart med så snälla människor. Och så åt vi en underbart god frukost. Jag undrade om det fanns en typ av någon sorts likör som heter Petrus. För det hade jag provat att ha i capuchino. Det tyckte jag var underbart gott.

Vi skall se om inte vi kan hitta det sa han. Så körde vi ut i hans lilla Fiat och hans fru var med. Jag tänkte något måste jag ju ge för all den gästfrihet de hade visat. Så skulle vi in på en tobaksaffär för han skulle köpa cigaretter. Och där finns det ju också likörer av alla de sorter.

Så jag frågade lite om det. Vad tycker din fru om sa jag, och hänvisade till min fru lite diskret. Vi skall se vilket som kan vara gott som din fru kan tycka om sa han. Den här sa han, den tycker min Maria om sa han. Den köper jag sa jag.

Sen körde vi runt och titta lite på lita av varje och så skulle vi ju hem och äta middag. Och då åt vi alla vid bordet. Nu tänkte jag. Nu kan han inte neka mig att ge något. Så jag hämta den inslagna likörflaskan och gick fram till hans fru och gav till henne samt tacka för allt. Hon sken upp som en sol. Och Sicilianaren log lite under lugg. Och tänkte där lurade jag dig allt.

Ja det var ett minne för livet. På söndagen hade bensinen till kylmotorerna tagit slut och det var långt att köra till tankning. Men jag visste att frysta varor kan hålla sig enormt länge i kylskåp, bara man inte öppnar.

Men du kan tro jag var nervös när det skulle kontrolleras på måndagsmorgonen. För det var en kontrollant där också. Men när jag öppnade bakdörrarna så ångade kylluften ut som ett stort dimmoln.

Jag tänkte, det här gjorde nog susen.

Molto bene, sa veterinären. Ja det här ser fint ut veterinären. Och jag kunde andas ut. Nu var det bara att ringa hem för att få ett lass hem. Och det blir en annan historia.

2008-03-19

Allvaret i KINA

Skall man bojkotta de Olympiska spelen i Kina, för att de straffar Tibetanerna?

Nej då köper Kina inga varor från oss?

PENGAR, MONEY?

Liknelsen Herr Statsminister

Om Pappa slår Mamma mycket hårt, tänkte jag gå till Polisen.

Men det gör jag inte, för då får jag ingen veckopeng av Pappa.

Framträngt avFörfattare Thore

Dagens köksdikt

Trädfällning på väg upp till Ricasoli i Italien.

Den lilla vägen slingrade sig som en orm i det fina landskapet.

Den hala lastkajen i Holland

När jag lyckades komma ut till hamnområdet där jag skulle lasta, så parkerade jag bilen strax vid hamnpollarna. När jag klev ur min kameleont så dratta jag direkt på röven i halkan. Det var faktiskt så svinhalt så det gick absolut inte att stå upp. Jag gled på isgatan ner mot kajkanten, och var rädd att jag skulle hamna i det iskalla vattnet. Men jag fick tag i en av pollarna som jag höll krampaktigt fast i. Oj.

En lättnande suck kom från lungorna, för jag var helt övertygad att jag skulle hamna i hamnbassängen. Jag låg ner på alla fyra. Men jag hade klarat mig och Jag tittade upp försiktigt och funderade på åt vilket håll jag skulle bege mig, om jag nu kunde förflytta mig.

I en liten hamnstuga med fönster tio – femton meter ifrån mig kunde jag se några holländska sjåare stå och glo på min benägenhet ute i det glatta ishavets halka. Jag såg att de inte bara log. De skrattade åt mitt krypande beteende på den oerhört hala isen. Jag fick tag med naglarna, på små bitar av skräp som frusit fast i isen för att jag skulle kunna dra mig sakta fram emot boxen där hamngubbarna satt och skratta åt mig.

Sakta närmade jag mig krypande på alla fyra det lilla huset med de skrattande hamngubbarna. Det var den halaste kaj jag varit med om. När jag kom fram till den lilla kaffestugan där hamnkillarna satt så kunde Jag med möda resa mig med hjälp av huset och dörrhandtaget som jag hade fått fatt i.

Jag öppnade lite försiktigt och alla såg på mig med en glad min. Och jag fråga efter lastningsställe eller firman där jag skulle lasta. Och det var ju inte där så klart.

Jag som hade haft sådan möda att ta mig fram krypande. Jag fick vänta i deras stuga tills det blev bättre att förflytta sig på det hala. Jag måste ju fram till lastbilen också. Efter någon timma så kom en sandbil och sandade så man kunde gå försiktigt till Lastbilen. Och till sist så fann jag vad jag sökte, stället där jag skulle lasta, och det blev last och jag kunde påbörja resan hem mot Danmark. Usch va halt.

De sovjetiska officerarna i Polen

Nu var jag på väg att lasta något fryst i Polen uppe vid östersjökusten. Jag undrar om det kunde vara Kozalin. Jag kommer ihåg att det var ett lass till Espersen i Rönne på Bornholm.

Frusen torsk tror jag det var.

Nu var det på kvällen, så det var mörkt. Och jag körde lite försiktigt på de dåliga polska vägarna. Nu kom jag in i en liten by. Vad den hette vet jag inte. Men det var ont om gatlyktor. Och det var lite spöklikt.

Och var det något ljus från ett fönster så kunde man se en bar lampa hänga i sina elkablar från taket. Så det var lite primitivt. Men det är svårt att se när det är mörkt.

Helt plötsligt så såg jag framför mig en sovjetisk officer som vinkade på mig att jag skulle stanna.

Vad är nu detta tänkte jag. Men jag stannade och den sovjetiske officieraren fråga på ryska något jag inte förstod. Tavarisj, sa ja. Vilket betyder kamrat tror jag. Ja man måste ju alltid prata med folket där man kommer, det är viktigt. Så officieraren sken upp som en sol och snackade ryska som aldrig förr, och Jag hajade inte ett ord vad Han sa.

-English speek please sa jag. No no, Germany sprechen staplade han fram. Ja jag kan ju oerhört lite tyska. Men vi försöker sa jag.

Får åka med stappla han fram. Zwe kilometre. Ja men det är OK sa jag.

Så vände den sovjetiske officieraren om och ropade in i buskarna. Och fram kom ett helt gäng med fulla sovjetiska officierare. Oj, vad händer nu tänkte jag.

Jodå. De bara klev in i hytten. Jag tror de var 6 stycken. De satt ovanpå varandra nästan. Och jag blev ju nedtryckt och fick se vägen genom ett hål framför mig och försökte få fram en arm för att styra det hela.

Men det gick bra och det blev liv i luckan. De var ju på kulan också alla. Men de var trevliga och jag skratta och tänkte, tokiga fulla ryssar med en riktig käpp i örat.

Men så kom vi fram till det ställe där de skulle av. Det var inte så långt. Och de tackade för skjutsen.

Jag nådde aldrig bli rädd, och varför skulle jag bli rädd, de var bara ett litet äventyr.

Thore

Jag skulle lossa skinkor en liten bit från Trieste i en liten by, med ett stort slakteri. När jag kom till slakteri och köttfirman så skulle bilen vägas. Många gånger, så är det så i Italien att allt skall vägas.

Därefter körde jag fram till fabriken där personalen lastade av skinkorna medan Jag bara låg i kojen så länge och vilade mig.

Efter en lång tid av avlastning så kom mannen med cykeln fram och sa något på Italienska som jag dåligt förstod med detsamma. Så jag frågade om på någon konstig engelska, om jag fick tvätta ur kylskåpen och sa samtidigt något om att jag ville ha mina dokument stämplade och påskrivna.

Då blev mannen rasande och slängde iväg cykeln rakt upp i luften. Och i och med att han slängde iväg cykeln så såg jag också att Han hade en revolver i sidan eller i bältet.

Och då blev Jag skiträdd måste jag säga.

Men så vinkade han argt mot mig och jag förstod att jag måste följa med Honom.

Aha, det var till vågen igen han ville. Jag hade glömt att man också måste vägas efteråt, och så blev jag vägd igen.

Men jag var fortfarande rädd för gubben med cykeln. Och jag måste ju ha mina dokument, mina fraktbrev påskrivna. Så jag smög in bakvägen där jag trodde en kontorsdam satt som hade hand om mottagning. Jag sa att hon måste skriva på mina dokument.

Ja Hon visste ju inget om det som skett utanför, så det gick ju bra. Och alla dokument blev påskriva och stämplade att firman har mottagit skinkor med den vikt och antal som stod på tulldokumentet

Sedan var det ju bara full fart ut ur planteringen och sedan ut genom fabriksporten så fort det kunde gå. Jag ville inte möta pistolmannen en gång till

 
Det var ju mycket mystiskt på den tiden i Italien. Innan jag hade kommit fram till slakteriet kvällen innan, så hade jag stannat till på söndagen bakom en restaurang där det var en långtradarparkering. Men det var efter en lång kryssning på småvägar.

Jag hade fått en personbil bakom mig på motorvägen, och när jag svängde av Autobahn kom han efter mig och följde efter hela tiden.

Detta skedde alltså på söndagskvällen. Jag tänkte att jag måste bli av med personbilen. Så jag körde in på alla småvägar jag kunde hitta. Men personbilen höll efter mig hela tiden. Jag kom ut på vägen som ledde upp mot Österrike men fortfarande var i Italien.

Så såg jag denna Restaurang, och körde raskt in på baksidan mellan ett par andra långtradare och släkte fort alla ljus och stoppa motorn. Personbilen som var en bit efter kom körande och rundade också restaurangen, men missade mig. Jag hade snärjt in mig mellan ett par andra långtradare så det var kanske lite svårt att upptäcka mig i mörkret.

Jag drog fort för gardinerna och smygtittade ut, sedan låg jag på spänn hela natten och hade svårt att sova.

Möjligen kunde det vara så att det var någon från slakteriet som ville att jag redan skulle lossa på söndagen, har jag tänkt på efteråt men då skulle speditören uppe vid Vipiteno ha sagt det i förväg tycker jag. Eller så var det äkta italienska köttjyvar som jag var ute för.

Thore

När jag lastat dagen efter på ett ställe i Polen och kört en bit så kom jag fram till en liten järnvägstunnel som inte var hög nog. Det kunde ha varit i Stawno. Jag kommer inte ihåg så noga. Men jag kunde absolut inte köra igenom den för jag var för hög.

Men jag tog fram kartan för att se om jag kunde ta en annan väg. Jovisst. Men den skulle bli nästan ca 25 mil längre. Det måste finnas en lösning på problemet tänkte jag och satte bilen vid väg kanten och gick in genom tunneln och kom in i den lilla byn på andra sidan järnvägstunneln.

Jag mötte en äldre dam på andra sidan, som jag frågade om det finns andra undergångar eller övergångar över järnvägen.

På knagglig tyska förklarade hon för mig att de lastbilar som är för höga kör ut på åkern och sedan upp över banvallen och ner på andra sidan.

Ut på marken, är det riktigt sa jag? Javisst sa damen.

Jag gick tillbaka mot lastbilen. På andra sidan vägen där jag stod var det bara åker. Medan det på andra sidan järnvägen var en liten by. Och jag såg att det var spår ut i åkern. Men för sjutton lastbilen och släpet var ju var ju tungt även tomt. Bara lastbilen väger ca 13 ton tom, och sedan släpet ca 7-8 ton.

Jag gick ut i åkern och stampade med fötterna. Och det verkade ganska så hårt. Jag undrade vad det växt där för något.

Skit om det inte går, tänkte jag. Och tänk om det kommer ett tåg när jag kryper över spåret.

Tjugofem mil extra eller över åkern och järnvägen tänkte jag. Vilket är bäst, tänkte jag.

Jag kröp så sakta ut med lastbilen på åkern, för att liksom känna mig för först. Nej, jag sjönk inte ner i någon lera, den höll ganska bra tyckte jag. Till slut var jag mitt ute i åkern. Nu återstår att krypa sakta med hela ekipaget över banvallen också.

De var ju inga plankor eller något annat mellan rälsen eller skenorna. Utan jag fick guppa över dem lite sakta på krypen. Och det gick så sakteliga. Men det gick. Och så skulle jag ner för banvallen på andra sidan med hela ekipaget också.

Det här är alltså äventyr tänkte jag.

Och när jag kom ner från banvallen på andra sidan, så stod jag med lastbilen på en liten grusväg i byn, och måste hitta den större vägen igen

Det är nog lite svårt att förstå att man kan vara så orädd, för här fanns det inga bommar, inga signaler, ingenting, Bara rakt över banvallen. Jag tror inte många hade vågat sig på detta.

Men det här var ett land inte så långt efter kriget, och som man inte var så noga med som hemma i Sverige.

Så nu var det att hitta ner till huvudvägen igen, och komma fram till stället där jag skulle lasta frusen fisk också.

Thore

Snart fyller Morsan 103 år

Ja nu närmar sig Morsans födelsedag 103

Men jag skall berätta en sanningshistoria om Morsan

Jag brukar köpa ut en 35 cl Hallands snaps till Morsan. Och en sådan brukade räcka i 3 veckor först. Men så gick den fortare åt och blev slut redan efter 14 dagar. Ja, tänkte jag, det är ju inte så farligt i alla fall.

Morsan hade sin flaska i nedersta byrålådan. Där gömde Hon den i några dukar.

Och när hon kände för en snaps, så gick Hon till byrålådan och tog en snaps direkt ur flaskan.

Men inte för så länge sedan så var flaskan slut efter bara 11 dagar.

Oj, tänkte jag. Jädrans Morsa, tänkte Jag. Så mycket får hon med den lilla kroppen inte ta tyckte jag.

Men så var det en kille på hemmet som kände till Morsan vanor, som sade att det är ju inte mycket.

Det är ju bara 3,5 cl per dag. Javisst ja, det är ju inte mycket tänkte jag.

Men för säkerhets skull så dela jag på en ny flaska, så Hon bara fick en halv.

Och Morsan blir så glad när jag kommer med en flaska snaps.

Så nu sist så när jag kom så tog hon en klunk direkt ur flaskan och gick sedan med sin rullemaria in och la ned den längst ner i byrålådan.

Men så efter en stund när vi sitter vi kaffebordet. Så sitter Morsan och funderar om hon verkligen la flaskan i Byrålådan.

Nej jag måste gå och se efter om den ligger där säger Morsan.

Men så passar hon på och ta en liten extra klunk igen.

Det är så små klunkar så det är ju inte så mycket, men vi skratta åt henne.

Så fortsatte vi att dricka kaffe, lyssna på dragspelsmusik.

Men tror du inte att hon än en gång funderar på om hon hade lagt flaskan på det rätta stället.

Jag måste nog kontrollera om det är riktigt sa Morsan, för man vet aldrig, det finns tjyvar här.

Jo då, Morsan tog en liten klunk till efter den sista kontrollen.

Så nu var flaskan ordentligt kontrollerad.

Idag så beställer jag en tårta med hennes bild på, som jag gjort i datorn.

På konditoriet här i Karlshamn så gör man bilder av någon typ av deg.

Troligen är det marsipan. För vi hade tänkt oss en Princesstårta.

Sedan när Morsan fyller år den 12 mars så går vi på restaurang Terrassen här i Karlshamn.

Bussen och den glömda gamla tanten

Jag hade kommit med färjan från Puttgarden till Rödby i Danmark där jag mötte min kompis ”hästtjuven” Mikael. Han hade bytt till turistbuss nu. Han kom från Hamburg tror jag och skulle vidare till Köpenhamn. Bussen var full med gamla människor som hade varit på en liten semestertripp till Tyskland.

”Hästetjuven” och jag var gamla vänner och kom till att snacka om lite av varje under tiden vi stod i tullen. Men så stack Mikael iväg mot Köpenhamn. Och jag var också strax färdig.

När Mikael hade kört kom en gammal tant fram till mig tillsammans med en dansk tullare som frågade om inte tanten kunde åka med till Köpenhamn för Mikael hade glömt kärr, tanten här i Rödby.

Jovisst sa jag. Hoppa in i förarhytten så skall vi snart vara i Köpenhamn om ett par timmar sa jag. Den Danska tullaren hjälpte till att få upp Damen i min lastbil. Och så bar det iväg med ett jehu.

Och jag tänkte jag måste komma ifatt Mikael. Men den token körde ju också ganska fort med bussen.

Så jag tryckte gasen i botten på ekipaget så gott det gick.

Men det går ju mycket långsamt fortare och fortare med några tons på med en långtradare. Det är ju ingen racerbil precis.

Och dessutom måste Jag ju köra fortare än bussen om jag skall hinna fatt Mikael. Så det gick undan värre nu. Jag började närma mig 115 km i timmen nu tror jag.

Något mera kunde inte Scanian klara, möjligen 120 km i timmen.

Men Mikael körde ju också så jäkla fort.

Inte förrän efter nästan 15 mil strax före Köpenhamn kom jag upp jämsides på vänstersidan om Mikael och tutande att han skulle stanna.

Mikael undra var det var och vi stannade båda på motorvägen in mot Köpenhamn och Mikael trodde han hade punktering på sitt ekipage, eftersom jag hade gjort honom uppmärksam på något.

Du har ju glömt en Kärr… damen nere i Rödby sa jag. Jädrar sa Mikael. Jamen jag har damen med här, sa jag. Kan Du inte ta henne nu så Hon kommer hem på rätt sätt. Oj oj sa Mikael. Tack skall Du ha Thore.

Så man skall inte glömma damer i tullen inte.

Så nu var den dagen räddad.

Blixten i Verona

På en stormarknadsparkering utanför Verona satt vi flera långtradarchaufförer inne i mitt kylbilssläp, och regnet öste ner. Jag hade lossat mina skinkor och skulle inte lasta förrän på måndagen. Och jag hade satt in mitt bord och två stolar som jag brukade ha med mig. De andra killarna satt på golvet. Vi hade varit inne på Supermarknaden och köpt färdiga varma grillade goda feta kycklingar.

Åskan dundrade och blixtrade för fullt och vi väntade på att någon blixt skulle slå ned i de höga masterna som var försedda med strålkastare högst upp för att lysa upp hela parkeringen. Miss igen ropa vi i kör när Oskar slog till men missade stolpen. Ja där satt vi och snackade om allt möjligt, käka fina härliga grillade kycklingar med lite vin till, samt berättade gamla tokiga chaufförshistorier som var både sanna och osanna.

Michael (Hästetjuven) hade köpt en hel Damejeanne med vin. En 25 liters pava. Den där får du inte genom tullen sa vi. Det ordnar sig nog sa Michael.

När sedan Michael kom hem till Danmark och tullen i Rödbyhamn så hade han skrivit en flaska vin på sin tulldeklaration för egen del. Vi fick ju ta en liten ranson med oss in i Danmark.

Och tullen hade frågat, har du bara en flaska. Ja ja så Michael. Och det var ju riktigt. Det var ju bara det, att det var en 25 liters damejeanne. Jag skratta åt detta.

Ja Michael var en rolig skit. Jag undrar vad han gör nu.

Bilar i topp vid avfart till Kiefersfelden

Bad i Lago di Garda vid Peschiera

Man stjäl också innehållet i våra frysbilar i Italien.

Så därför brukar vi ibland låsa in våra värdefulla laster på ett säkert ställe. Ett ställe låg vid Sommacampagna, ligger lite syd för Gardasjön. Det kunde vara cirka 10-15 danska kylbilar där. Man fick betala cirka 25000 lire för en natt där, har jag för mig. Det fanns ett matrum där vi kunde koka lite kaffe. Men i de flesta fall så grilla vi ute på platsen, som såg ut som en grushög. Det hände att vi partera en skinka också för att grilla. Här parkera vi bara på lördagarna och söndagarna och väntade på när vi kunde köra, utan att bli attackerade av Banditer. Och det var bara till de nordliga avlastningsställena i Italien som vi använde denna möjlighet för att skydda lasten.

Det hände ofta att många blev av med lasten här nere i Italien. Det var ligor som specialiserat sig på detta. Till och med polisen kunde vara med i dessa ligor. Så man kunde aldrig vara helt säker. Att parkera vid ett truckstopp ute på autostradan var inte att rekommendera. Jag hade tur hela tiden som inte blev rånad. Om vi skulle längre ner i Italien så brukad vi samlas cirka 10-20 st. kylbilar vid Firenze Nord. Där var det ganska så säkert. Och så var vi så många också. Jag kommer inte ihåg att någon hade blivit rånad där.

Men den här helgen hade jag placerat mig bland några andra danskar vid Sommacampagna som ligger öst för Peschiera i sydliga änden av den fina sjön Lago Di Garda. Och skolbarnen i Danmark hade en veckas höstlov så de andra chaufförerna hade tagit med sina barn med till Italien. Därför var det många ungar med här nu också. Jag hade kört med dragbilen till en affär och köpt en jättestor vattenmelon som jag tänkte bjuda ungarna på.

Det var ju fortfarande ganska varmt här nere vid den här tiden så det skulle ju smaka gott tänkte jag. Det var stora murar runt omkring platsen inne på den gården där vi stod parkerade i rader alla vagntågen. Och det var inte asfalt utan ganska så grovt grus på planen.

Jag tyckte lite synd om barnen som skulle bara vara inne på den här så kallade fängelsegården. Så jag föreslog mina kollegor att köra till Gardasjön för att bada. Motvilligt visste de inte hur de skulle göra. De var mest intresserade i att sitta och dricka öl. I alla fall så kom jag med min jättemelon. Vad är det där fråga några av ungarna. Har ni inte sett en melon förr sa jag. Nej. Jo nu skall ni få smaka sa jag och hade tagit fram en stor förskärare för att dela upp den stora melonen som var grön utvändigt och skär eller ljusröd invändigt. Hur smakar det sa någon av ungarna. Det smakar som glass sa, fast bättre.

Oj vad gott sa Barnen,

och sprang till sina pappor och talade om att de fått något gott. Än en gång försökte jag tala med de andra chaufförerna om att köra till Gardasjön och bada med ungarna. De måste ju ha något roligt sa jag. Men många av dem var nu ganska så på verkade av öl så det var svårt att få något sammanhängande svar från dem. I morgon var det en som sa. OK sa jag. Vi spisar lite morgonmat och så kör vi till Gardasjön är det okej? Ja ja. Det var ju lördagskväll och en del av chaffisarna fortsatte att bälga öl, andra drack vin. Jo jag drack också lite vin.

På morgonen så hade jag tagit ut mitt lilla hopfällbara bord, mina två campingstolar och dukat morgon mat. Solen strålade från en klarblå himmel. Jag tycket att solen alltid var framme när man hade kavlat över alperna. I Tyskland var det oftast grått och enormt mycket avgaser på Autobahn.

Ungarna var redan ute och lekte på planen. Och de andra chaufförerna började så smått att visa sig. Vi måste komma igång sa jag flera gånger. Ja ja.

Efter frukost och många om och men så kom vi till slut iväg med några dragbilar. Trailerna fick ju stå kvar med sin dyrbara last inne på gårdsplanen. Vi tog inte alla dragbilarna utan en del fick åka med mig. Jag tror vi var 4-5 dragbilar som drog åstad till badet vid Gardasjön. När vi kom fram så skulle ju de törstiga danskarna in på första bar och ha en öl igen. Alla danskar är inte på detta vis, är helt klart. De flesta danskar är enormt kärvänliga mot sina barn.

Ungarna kan ju inte sitta här sa jag. Nej vi kommer sedan sa någon. Jag tog några av barnen med mig fram till den fina Gardasjön. Det var mycket folk som badade. Det låg en campingplats alldeles vid sjön också.

Det var en kajkant med trappor ner mot sjön. Det var ingen en sandstrand där. Och det vimlade med människor som skulle i och bada. Så man fick stå i kö för att gå ned för stentrappan mot sjön.

Ja det var bara en kort trappa på någon meter eller så. Flera av ungarna hade redan bytt om till baddräkt och jag hade min baddräkt inunder, så det var bara att vänta på tur. Det gick inte att dyka från kajen för det var så grunt. Bara de vågade ungarna gjorde det. Och jag kan säga att de hade skitkul medan deras pappor satt borta vid baren och drack öl.