Wc pappret och den tyska vägpolisen

När jag nu låg och körde stilla och lugnt och tänkte på dem där hemma så uppenbarade sig helt plötsligt en vinkande ensam tysk polischef i sin bil. Han ville jag skulle stanna till vid nästa parkering.

Och det fanns en sådan bara en liten framöver. En sådan liten parkering som brukar finnas på Autobahn lite här och där. Polischefen vinkade och vinkade att jag skulle köra in på parkeringen. Och jag undrade var det var fråga om. Jag hade rent mjöl i påsen denna gång. Jag hade inte överskridit mina körtider och jag hade hållit mina pausar som jag skulle.

Så stanna han till framför mig inne på parkeringen.

Jag hade redan nu vevat ned sidorutan och jag hörde hur han nästan skrek papier papier papier.

Det första jag tänkte på var att han var säkert nödig så jag gav honom mitt toapapper som brukar ligga framme vid frontrutan. Nu skrek polischefen ännu högre; papier no dokument  dokument.

Jaha jag han skall se på mina dokument. Ja det var ju bara att ta fram mina handlingar angående lasten och så vidare.

Han såg att jag hade danska skinkor och mumlade lite oförklarligt något konstigt på tyska och så gav han mig mina dokument igen och sa Dast ist Fehler. Nicht diese Wagen, sa den tyska polisen.

Och så sprang han bort till sin bil igen.

Men jag tyckte mig se han log lite på läpparna efter att jag hade givit honom min WC-rulle.

Jag hade ju ingen aning om vad han ville från början. Men som han skrek på papier så trodde jag att han var vansinnigt skitnödig. Så jag stack honom min WC-rulle omedelbart.

Olgas favoritdryck gammeldansk i Vipiteno

Vi hade flera speditörer som vi skulle gå till i Vipiteno men ofta hade vi en speditör där en av tjänstefolket hette Olga. Olga var en mycket trevlig halvkraftig dam och var bra på att få fram dokumenten i tid så vi kunde köra snabbt till lossningsplatsen eller om vi skulle hem. Jag brukade ofta ha med mig några danska öl som hon gillade. Men det tog ju sin tid i alla fall vid Vipiteno tullplats. Från det att vi kom dit på fredagen så om det gick mycket bra så kunde vi komma därifrån tidigt lördag morgon. Det bästa var nog en gång jag kom till Vipiteno tidigt en fredag morgon och sprang in med mina dokument samt fick doktor på redan vid tiotiden och så kunde jag dra redan vid fyratiden. Och jag kunde vara redan nere på något lossningsställe vid tiotiden på kvällen. Då fick jag extrapengar på lossningsstället för jag hade varit så snabb. Det kunde vara 7-10 tusen lire så jag kunde lugnt sitta inne på restaurangen och äta en god närande middag medan personalen lossade vad det skulle ha.

Men den här gången var det lite annorlunda, för jag hade inga danska öl, utan bara en flaska gammal dansk. Så jag sa till Olga att jag hade glömt att köpa dansk öl. Men jag hade en flaska gammal dansk som du kunde få prova att smaka av sa jag. Vad är det sa Olga frågande. Ja det är någon slags bitter. Nej det är det inte heller. Det är någon kryddigt sa jag. Få jag prova sa Olga. Javisst sa jag och gick ut på parkeringen för att leta upp min lastbil som stod längst bak i raden av alla andra danska långtradare. Och så fick jag med mig den oöppnade stora flaskan med gammeldansk snaps till Speditionen där Olga jobbade. Har du ett litet glas sa jag till Olga. Olga kom fram med ett dricksglas.

Har du inget annat sa jag. Nej det går fint med det här sa Olga. Häll upp du sa Hon. Och jag började hälla lite försiktigt och stoppade. Häll fullt sa Olga. Nej det kan jag inte sa jag. Sådan kan du väl inte vara sa Olga. Jag skratta och hällde på lite till. Nej fullt skall det vara sa Olga. OK.

Så tog Hon glaset och drack som om det vore öl. Den är mycket stark sa jag. Nej det var gott sa Olga. Och det tog inte lång tid för det var slut i det stora glaset. Lite till sa Olga. Du är inte klok sa Jag nu får du inte mer. Bara lite. Ja ett halvt glas då sa Olga. Sedan gick jag upp på Restaurangen för att få en kopp kaffe och sätta mig att vänta på mina tulldokument. Jag pratade lite med de andra danska chaufförerna. Hej på dej du Bornholmare sa de till mig för de andra chaufförerna trodde jag var från Bornholm. De har ju en annan dialekt på Bornholm som liknar svenska. Så chaufförer från Jylland trodde jag var Bornholmare.

Nej jag måste nog gå ner till spedition och se om Olga har mina dokument färdiga sa jag och gick ner till undervåningen samt fram till den spedition där Olga skulle vara. Var är Olga sa jag. Hon var tvungen att gå hem sa den andra Italienska speditören. Hon kunde inte vara kvar här sa Han och skratta högljutt. Hon kommer i morgon sa han. Men mina dokument då sa jag. Jag gör dem färdig åt dig så du kommer iväg sa han snällt. Hon tålde inte gammal dansk sa han. Jamen man skall ju inte dricka på det viset sa jag. Nä Olga trodde att det var någon slags öl tror jag sa Italienaren.

GASA MED EN SCANIAMOTOR HÄR

Möte i Vipiteno

Två Danska Chaufförer i Vipiteno

Två Svenska Chaufförer i Vipiteno

Restaurangen i Vipiteno

Svenska Chaufförer besöker Restaurangen i Vipiteno

Veterinären i Vipiteno

Veterinären kollar köttet

Morgonfrukost i Vipiteno

Svenskt möte i Vipiteno

Morgondis över Vipiteno

Chaufförsmöte i Vipiteno

Bech-Hansen & Studsgaards långtradare i Vipiteno

Mjölkbilarna i Vipiteno

Ordvrängning av Prioglio

Som sagt var det många speditörer på tullstationen i Vipiteno. Namnet Prioglio kunde inte undgå mig. Jag hade aldrig den speditören men jag måste så klart skoja angående namnet. Det här är ju enormt svårt att skriva om för det är själva uttalet det är fråga om.

Jag frågade en annan speditör som kom och gick i korridoren i speditörshuset om han viste vad Prio Glio, hade sin spedition. Han såg barskt på mig och sade Priååglio på Italienska. Priåååglio upprepade han. No prio glio sa jag. NO sa han och gick. Han nådde och peka med fingret åt vilket håll jag skulle gå för att komma till speditör Prioglio. Bakefter har jag tänkt om det var Prio Glio själv. 

Prästen i Vipiteno

När vi satt i kantinen, restaurangen eller vad man nu skall kalla stället för så kom ofta en Präst dit. Han hade en brun skinnaktig kappa på sig alltid. Och han ville sälja små kors till oss chaufförer. Han ville också att vi besökte hans kyrka som låg strax vid sidan om tullstation Vipiteno. Jag var aldrig i den kyrkan. Men jag vet att det var andra danska chaufförer som gick dit och fick sin dagliga frälsning. Han var ofta envis med att sälja sina korssmycken. Han hade också andra saker han sålde men jag bara inte kommer ihåg vad det var för något.

En gång kom han till vårat bord på restaurangen och slog sig ner vid sidan om oss och tog upp sina kors igen för han hade sett att det var någon ny chaufför som han skulle försöka sälja ett kors till. Jag vet att många chaufförer köpte dessa kors och med kedja hängde kring halsen. Det skyddar er mot olyckor sa prästen. Han var liksom en beskyddare för chaufförer kan man säga. Tanken var säkert god. Och han måste ju leva också. Han fråga mig varför jag aldrig köpte något kors av honom. Nej sa jag, jag gillar inte att Jesus skall hänga på korset sa jag. På alla kors han sålde hängde Jesus där med spikar i fötter och armar samt såg mycket ledsen ut. Nej sa jag. Jag tycker om Jesus sa jag men vill inte ha Honom hängande på ett kors runt halsen på mig.

Då blev han faktiskt arg på mig och prata om synder och förlåtelse. Mina kompisar sa att jag skulle sluta och reta upp prästen, så jag höll käften för mera diskussion. Jag blev tvungen att gå därifrån så jag slapp att höra på hans pladder om ditten och datten. Jag har min tro och den är starkare hade jag sagt till honom. Efter det så prata han aldrig mera med mig, och jag inte med honom. Han var rätt gammal och gråhårig då på den tiden av 70-talet och om han lever idag, så måste han vara mycket gammal. Kommer jag förbi någon gång i framtiden så kanske jag kan komma ihåg att med min fru uppsöka hans kyrka för att se hur där ser ut. 

Sharon som blev tomater

När jag hade lossat mina skinkor långt nere i Frankrike en gång så skulle jag ner till Marseille för att lasta charon.  De kallas för Kakifrukter. Kakifrukter påminner till utseendet om en tomat, men skiljer sig genom de fyra stora foderbladen. Sharonfrukter är kakifrukter som vidareförädlats i Israel. Dessa frukter saknar bitterämnen och kan ätas direkt efter skörd då de fortfarande är hårda. Smaken är söt och fyllig. Ibland skiftar fruktköttet i brunt på grund av sockerutfällningar i frukten. Dessa försämrar dock inte kvaliteten på frukten.

Det är inte alla som kände till frukten sharon på 70-talet. Men jag lastade den nu nere vid hamnen i Marseille till Danmark. Och det var ju färskvaror kan man säga. Dessa sharon skulle helst vara uppe i Köpenhamn på måndagen, och här stod jag och lastade dem en fredag. Så för att vara uppe i KBH så måste jag köra på söndagen också. Normalt fick man bara köra med färskvaror genom tyskland på söndagen. Men det hände att man hade styckgods i kylbilen. Men då satte man bara på kylaggregatet så hördes det i alla fall som om man hade kylvaror med bilen.

När jag kom till gränsstation Mulhouse in till Tyskland så blev det tvärstopp. Jag skulle ha ett dokument där jag hade fri körning under söndagen i Tyskland. Den tyska tullkillen tittade på mina papper och fråga vad sharon var för något. Det är ömtålig frukt sa jag. De har jag aldrig hört talas om sa han. Du får bli här till på söndag kväll sa han. Nej det går inte sa jag. Då får jag sparken när jag kommer så sent hem till Danmark sa jag. Kom med ut till bilen får du se vad det är sa jag till Tullkillen. Ja ja, sa tullarn. Du får vänta tills jag är färdig med den andra chauffören här sa han.

Till sist så kommer han ut till kylbilen där jag har öppnat bakdörrarna så han kan se vad det är.

Ekonomisk Personalminskning

Alla närvarande anhöriga beklagade kommunens beslut över deras huvuden att betydligt minska ned personalen till kommunens förmån men till men för de äldre. Kommunen har tagit betalt för outfört arbete såsom, passning efter larm, städning, ge medicin, ge stärkande dryck, diskning, promenader för de äldre på grund av att personalen inte hunnit med detta.

Och minskar man ner bemanningen ännu mera kan vem som helst räkna ut att då kommer ännu mer outfört arbete att förekomma, och okänsligheten, kärleken samt empati för de äldre kommer att då försvinna helt.

Kommunen har anlitat och betalt en mycket dyrbar konsult för att räkna ut en förnämlig nerdragning av personal som ger kommunen extra klirr i kassan men ger en betydlig minskning av trygghet för de äldre och anhöriga. Denna okänsliga attityd speglade hela mötet.

De gamla blev uträknade som några slags maskiner och personalen som robotar. Personalen skall arbeta efter en okänslig mall där Empati och kärlek till de äldre är totalt obefintlig.

Omsorgsnämnden ville visa och hänvisa till, att neddragningar av personal på andra ställen hade gått bra. Men sade absolut inget om att de äldreboende eller anhöriga hade lidit någon förlust av detta.

Tydligen pratar man inte med de äldre eller med anhöriga, utan använder sig av en märklig omänsklig mall där Personalen skall endast göra det som står skrivet i en empatilös uppdiktad mall.

Flera frågor från de anhöriga blev aldrig besvarade.

Anhöriga har blivit tillbedda att hjälp till när det inte fanns personal tillräckligt. Alla närvarande anhöriga var enormt mycket kritisk till omsorgsförvaltningens fantastiskt dåliga beslut utan att anhöriga hade varit tillfrågad över huvud taget. Beslutet om neddragning var taget innan detta möte.

Personligt för våran del kan jag säga att vi inte hade en aning om att förordnad kontaktperson hade flyttats till annan ort. Ny personal till min 102 åriga Mamma kunde inte göra sig förstådd för min Mamma. Mamma ringde hem till oss och gråt samt var orolig och undrade var det var för främmande människor.

Jag tog upp detta på mötet, men Omsorgsnämnden tycker det är bra med ändring av ny personal. Flera av oss tyckte motsatt att då förlorar de äldre sin trygghet. Och dessutom är det olika personal varje dag. Så mycket klagomål på omsorgsnämnden har vi aldrig hört förut.

Denna omänskliga liknande en mekanisk uträkning som omsorgsnämnden gjort för att spara pengar till kommunen var totalt utan empati eller visad kärlek för de äldre boende på Gustafsborg i Karlshamn.

Troligen behandlas numera alla vårdtagare och anhöriga på samma sätt i hela landet Svea Rike för att spara pengar till stat och kommun utan hänsyn till de äldre som man i fina tal har utlovat när det var val. Och därför ökar otryggheten dramatiskt bland de äldre på grund av kommunens och omsorgsnämndens neddragningar av personal.

Mot slutet så ställde sig en Krisdemokratisk politiker sig upp och ville försvara kommunens beslut och hade en tendens att läxa upp de anhöriga som var på mötet. Det var oerhört beklämmande att höra hans dravelsnack med att förklara och betrakta oss som barn som inte förstår kommunens ”bästa”. Vi förstod inte vad denna fullständigt okunniga politiker menade med detta.

Han svamlade och fick ordentligt med mothugg av alla närvarande anhöriga, och visade en mycket tydlig arrogans och empatilöshet över för de äldre. Han ombads att i stället sätta sig ner och lyssna på vad de anhöriga har sagt. För Han hade tydligen inte förstått vad det handlade om.

Undertecknat Thore som är Son till Karlshamns äldsta innevånare Victoria 102,9 år som just bor på denna inrättning.

Vill omsorgen i första hand spara pengar

Eller tänker någonsin kommunen på

         Hjärta och empati 

Alla uppfattade det som ett tjat om spara

    Jo nu skall vi spara

            spara spara på de gamla

    Kommunegubben säger

Det här blir en bra sparplan

Då får vi på kommunen lite mera pengar

till annat hi hi hi

Medan de gamla stapplade vidare

    Empatin är bortblåst

Läs här också vad 

Blekinge läns tidning skrev

Klicka Här    eller   HÄR

Thore

Jag tycker det är på plats att också skriva en liten dikt om detta

Tuppen i Risquare Tout

Sven-Erik ”Spunk” och jag skulle köra gemensamt med skinkor ned till Frankrike. Två bilar med härliga skinkor till Bretagne. Först hade vi lite körningar i Köpenhamn som skulle klaras av innan vi kunde lämna kungariket Danmark. Sedan bar det iväg sydpå. Färjan från Rödbyhamn till Puttgarden tog cirka 1,5 timme har jag för mig. Första stoppet var i Hamburg vid tankställe Nordhorn där vi tog en kopp fika. Där behövde vi inte stanna mer än en halv timma. För sen kunde vi köra direkt till Denekamp på ca 4 timmar. Då slapp man att pausa i Wildeshausen i en timma. Man sparar alltså en halv timma där.

I Denekamp blev Sven-Erik påkörd av en tysk personbil i mörkret. Det var visserligen bara handen på ovansidan som blev träffad. Men det gör ju ont som bara sjutton. Jag sprang efter en liten flaska med Biosept som jag spruta direkt in i såret. Den kalla vätskan gjorde att värken försvann ganska fort. Och Sven-Erik undra var det var som jag kom sprutande med. För det kändes bättre redan efter en stund. Sedan kallade Sven-Erik mig för doktorn ett tag. Men vi fick ordnat alla tullpapper och Tankschiene och så drog vi iväg mot sydligare nejder på kvällen. Det blev inte så långt för vi skulle nu gå till vila på någon parkering i Holland.

Nästa dag starta vi med frukost och sedan körde vi ner mot Risquare Tout som var gränsen till Frankrike. Där skulle vi förtulla och ha en doktor som skulle se på skinkorna och även ha en skinka med själv. Jo doktorn skulle alltid ha en skinka. Han tyckte de Bornholmska skinkorna var oöverträffbara. Och fick han ingen skinka, ja då kom vi inte därifrån. Så det var bara att välja.

Det tog inte så lång tid förrän vi var där på platsen. Men det tar ju lite tid det där med tullpapper o.s.v. Så Sven-Erik och jag bestämde oss för att vi skulle se om det fanns något att äta i byn.

Det var höga murar in till de små gårdarna som var gräns till parkering och tullplatsen, så man kunde inte se in på gårdarna. De gårdarna var bakgårdarna till fastigheterna på huvudgatan. Vi rundade ena hörnet på parkeringsplatsen och hörde en tupp innanför muren gala högt som bara sjutton. Och jag prövade att se ovanför muren in på gården. Men muren var för hög. Jag såg inte tuppen som gal. Han gol så enormt högt och höll på hela tiden. Så jag var ju mycket intresserad av hur han såg ut och hur han kunde gala på det höga sättet. Nej vi kunde inte se in på gården där tuppen fanns.

Jag sa till Spunken att man måste kunna komma till honom från andra sidan. Så vi gick runt hörnet och fram till den baren som jag var helt säker på att Tuppen hade som sitt revir. Det här händer alltså mitt i staden Risquare Tout. Vi knallade in på baren och jag prövade att se om det fanns någon utgång till platsen bakom baren där antagligen tuppen stod och gol.

Nej jag var nu så upphetsad på denna tupp så jag måste veta sanningen. Jag var riktigt dålig på franska så jag kom inte på vad tupp hette på franska så jag började gala inne i baren som en tupp kukiliku, kukiliku och pekade ut mot gården. Alla tittade på mig och Sven-Erik Skrattade. Jag gol igen kukiliku, kukiliku och högre som jag tyckte likna ett tuppljuds läte. Kukiliku, Nu började en del fransmän och belgiska chaufförer också att gala. Kukiliku, Och Sven-Erik höll på att skratta på sig. Till sist så galt alla Kukiliku, Kukiliku, högt och ljudligt inne på baren. Kukiliku, Och nu kunde jag inte hålla mig längre utan jag började också skratta tillsammans med alla andra chaufförer inne på krogen.

Nu måste vi gå sa spunken och drog mig i kläderna. Jag klarar inte det här sa spunken. Men Jag har ju inte galit färdigt sa jag. Och Sven-Erik gapskrattade

Tuppen fick vi aldrig se. Den missade vi. Men roligt hade vi.

  

Kapten Pedersen går in till damerna i KBH.

Kapten Pedersen var en lång smal vithårig gammal sjökapten. Jag skulle gissa på att han också seglat i den danska handelsflottan och Pedersen kanske var lite burdus men rolig och vänlig. Han var ju kapten på en av Bornholmsfärjorna. Från början så la Bornholmsfärjan in till kajen vid Havnegade i Köpenhamn, och vi fick köra Tordenskjoldsgade och sedan Holmens kanal samt runt börsen och vidare ut mot de stora vägarna.

Färjan till Bornholm gick för länge sedan från Köpenhamn ca 5 minuter i 12 på natten har jag för mig. I alla fall så gick färjan ganska så sent. Och den var framme i Rönne på Bornholm om det inte blåste vid 7 tiden på morgonen.

Detta hördes i informationen

Det är en man som är lite på snusen med galoner på ärmarna som går in till damerna i hytterna kom det en dam ner till informationen och klaga. Jaha ja. Det är kapten Pedersen. Vad skall vi göra? Vi får se vad vi kan göra sa personalen. Jag hörde själv damen som sade så. Och jag skrattade för mig själv. Jag talade om det för mina kollegor senare.

Snabbstart för kapten Pedersen i KBH.

Vi chaufförer hade gått in i restaurangen på den gamla färjan Rottna och satt till vänster i serveringssa­longen och kunde dåligt se ut genom de lortiga fönstren på babordssidan på färjan. Man kunde bara ana kajen nedanför. Vi hade mycket att prata och diskutera om angående lastningar, lastbilsmotorer, hästkrafter, vägarbeten och allt konstigt som hänt under dagen.

Vi hade alla blivit serverade en öl av något slag. De flesta beställde en dansk ”hof”. Det är Carlsbergs vanligaste öl. Nu var det enbart vila. Vi tog alltid en öl innan vi gick ner i hytten och kojade. Styrmannen stod tillsammans med färjans däckpersonal och packade båten på lastbilsdäck så det var bara millimetrar mellan fordonen. Alla bilarna skulle ju med till Bornholm så gott de kunna gå. Och de var de glada över.

Normalt så brukar en av informationstjejerna prata i högtalaren om att resenärerna är välkomna ombord och att färjan avgår nu från Köpenhamn samt att den kommer till Rönne klocka sju i morgon. Denna gång var det högst ovanligt. Vi chaufförer satt fortfarande och läppjade på våran öl samt prata lite hit och dit.

Nu kör vi

hördes det högt i högtalaren. Det var kapten Pedersens röst, och så drog han på för fulla segel. Hamnpersonalen nådde inte lossa alla trossar. En tross svischade av så det sa pang. Vi tittade ut genom det halvsmutsiga fönstret och såg att vi verkligen var på väg ut ur Köpenhamn med bra fart. Oj oj oj, hoppas det inte skedde något sa vi. Så gick det till. Det glömmer jag aldrig. Nu finns inte Kapten Pedersen mera för han var ju gammal redan då. Och det här skedde på 70-talet någon gång. Vi kom till Rönne helskinnade i alla fall.

Flera gånger när det blåste mycket så kom vi inte in i Rönne hamn, utan vi fick ligga i lä på andra sidan Bornholm utanför Nexö. En morgon när jag vakna och såg på klockan trodde jag att jag försovit mig. Klockan var 10 på förmiddagen och båten gungade lite lätt. Men inga motorer hördes. Jag drog gardinerna åt sidan och såg ut mot en strand cirka 500 meter från båten. Jag tittade i kojen vid sidan om mig, och såg att den var helt tom.

Vad är det som har hänt tänkte jag och fick raskt på mig kläderna samt rusade ut till restaurangen där alla chaufförerna satt och snackade. Var är vi sa jag. Utanför Nexö var det en som sa. Vi kommer inte in till Rönne för det blåser för mycket. Jaha ja.

Där fick vi ligga i lä tills klockan 16 på eftermiddagen. Så när vi sedan kom till Rönne så var det full fart av och på med trailer och andra fordon. Och det var inte den enda gången som färjan gick i lä utanför Nexö.

Färjan Rottna var ju en riktig "vältepetter". Så det var många som blev sjuka när det var lite sjögång. En gång som vi hade lämnat Köpenhamn och det var lite sjögång ute till havs så kom två av servitriserna in till mig i min hytt som då låg midskepps med en drink av något slag. Jag hade gått och lagt mig tidigt för jag var ganska så trött för jag hade kört från Italien. Så jag sov tungt när tjejerna kom in till mig med drinken. Servitrisen ”Lilla” lyfte upp mitt huvud när hon höll handen under kudden så att jag bättre kunde dricka av drinken. Men det första jag sa i min sömniga yra var:

Sjunker båten sa jag med uppspärrade ögon.

Jag fick för mig snabbt som tanken att när båten går under så kan man få hjälp med en snaps så man inte blir så ängslig. Men det överraskade de båda servitriserna så mycket så de skrattade på sig nästan. De kunde inte hålla sig på benen. Jag skrattade också efter uppståndelsen. Tjejerna skulle bara ha lite roligt med mig, men blev själva överraskade. Så kan det gå.

(Kapten Pedersen finns inte mera. Och färjan Rottna finns heller inte i trafik i Östersjön. Tror att den sjönk borta i Kina för länge sedan.)

De va inge Roligt alls

Men det här då?

Thore

Gummivägen i Novara

Den här gången hade jag ett lass med skinkor till Italien som skulle förtullas i Novara.

När man skall köra sydvart på detta sätt hela tiden måste man tänka på att normalt sova på natten. Annars orkar man inte med till sist. Människan tål ganska mycket egentligen men sömn måste man ha. Och vi är olika människor som behöver olika mycket med sömn. Men de bryr sig inte regelverket om, angående viloperiodsbestämmelserna. En chaufför som behöver mer än 8 timmar måste köra ändå. Och jag som behöver bara 6 timmar måste stå där och trampa utan att komma någon vart.

Så det blev ju för mig att fuska. Bara för jag ville behålla livet. Jag hade sett så många olyckor där sovande chaufförer kört av vägen och krossats till döds. Nej de ville inte jag. Jag sket fullständigt i dessa tokiga bestämmelser. Jag körde när jag var vaken. När jag blev trött fram på kvällen så var det kojen som väntade oavsett om jag hade körtid kvar. När jag lastade på ett ställe kunde jag oftast sova i kojen medan annan personal lastade min bil. Det kunde ibland ta 5-6 timmar. Och efter en sådan slummer kunde man ju köra igen ganska långt. Det var ju totalt meningslöst att stå kvar där i vaket tillstånd ytterligare 2 timmar för att få den paus som var önskvärt av bordknådarna på regelverkstaden. Körde jag så kunde jag ju nå fram till det stället jag skulle lasta. Och sedan hade jag ju en hel natt att sova på. Men det går ju inte att få in i huvudet på pauskontrollanterna.

Den här gången hade jag kommit fram sent på kvällen till Novaras tullstation för att förtulla dagen efter. Så jag parkerade på en liten undanskymd smal gata, några hundra meter från tullområdet. Jag var ganska trött så det blev kojen direkt. Men mitt i natten så skulle jag upp och pinka. Gatan som jag stod på hade en hög mur på högra sidan. Och jag stod ganska så nära den. Ja det var inte mycket plats till andra sidan heller. I alla fall så klev jag ur bilen och stod och pinkade mellan muren och lastbilshytten. Men det konstiga var att gatan jag stod på gungade på något konstigt sätt liksom. Det var mjukt som om vägen var av gummi. Det var ju svart och mörkt ute. Inga gatlyktor fanns det här inte. Så jag såg inte mycket alls. Och trött var jag ännu. Så jag hoppa in i kojen igen efter uträttat behov.

På morgonen när jag vakna så kunde man höra trafiken hade börjat brusa på gatorna intill. Den gatan jag stod på var det ingen trafik alls. Så jag tog på mig kläderna samt bäddade till i kojen. Och jag undrade om de hade någon dusch inne på tullområdet. Så drog jag undan gardinerna från frontrutan och såg ut mot den gamla staden. Då titta jag ner mot gatan och undrade var det var som var så mjukt i natt. Hela gatan var full av gamla kådisar. Jag har aldrig sett så mycket knullgummi i hela mitt liv, och jag skratta för mig själv. Här har jag stått på den stora ”stritan” där det händer konstiga saker på natten. Och jag hade faktiskt inte hört något av detta alls.

Så blev det till att hastigt starta upp kameleonten igen så jag kom in i kön på tullområdet för det var öppet nu. Det hade redan kommit in flera långtradare på platsen. Jag hade ju sovit gott, så jag var väl lite sen på den. Men jag trava in till speditörerna som höll till inne i byggningen och avlämnade mina dokument. Hur lång tid fråga jag kort. Vet inte, fick jag till svar.

Små toaletter i Novara

Dusch sa jag. Och speditören pekade ut mot ett nybyggt litet hus på gården. Bra sa jag. Så jag gick till bilen och hämtade handduk schampo och nya underkläder och travade iväg till den lilla byggningen. Men där var det ganska så fullt med andra chaufförer redan. Det första jag såg var en chaufför som satt på en liten toalett med dörren öppen. Han kunde inte stänga dörren. För när han var väl inne så gick det inte att stänga dörren för det fanns inte plats. Det var den tokigaste toalett jag någonsin sett. Och så var den helt nybyggd också.

Dörrarna på de få toaletterna gick inåt. Och när man kommit in så måste man vara ohyggligt smal för att kunna stänga dörren. Jag kunde inte heller. I duschrummet fanns det över huvud taget inte några hängare eller bänkar att lägga sina kläder på så en av chaufförerna hade varit ute på gården och letat upp en jättespik som han bankat in mellan det fina kaklet på väggen. Jag tror det var ett par stora spikar till islagna i det nya kaklet. Men när det var min tur så blev det dusch i alla fall i nästan kallt vatten. Men sådant var man van vid. Man kan bara skratta åt det. 

2008-02-17

Jorden gråter

Framför mig står ett glas cognac och tre Ljus

Det är vad som fanns, just nu i vårat Hus

Jag vet inte om det också var någon enstaka Lus

Nu sitter jag här ensam i sus och Dus

Funderar och tänker om det i huset också finns en liten Mus

Javisst har jag råkat komma in i något slags Rus

Det är väl den sista Cognacen

Den dåliga jag köpte i Tyskland på Macken

Sorglighetens evangelium har Startat

När jag på teve såg hur Jordens elände var så Ondartat

Miljökatastrofen väntar oss Alla

Många människor vill på en Gud Kalla

Det hjälper föga mot Naturens otroliga Krafter

Snön försvinner från Europas fina Alper

Vattennivån stiger och många städer sjunker ner i Havet

Där kommer de att vara Begravet

Och så länge vi osar med våra Bilar

Och så länge koldioxiden Ökar

Kommer det snart inte finnas några Fjärilar

Heller inte några Muntergökar

Jag undrar i mitt stilla sinne om det finns någon Chans

Att få våran Kära Jord åter i rätt Balans

Det är vad jag undrar i mitt stilla Sinne

När jag sitter här med ett urdrucket glas Cognac

Att empati i vårat samhälle bara är ett Minne

Så nu slutar Jag att skrodera mera med mitt Dösnack

Korna i Bryssel

Denna gången skulle jag lasta något frysgods på en gammal Findusfirma i Bryssel inte så långt från centrum. Varorna som jag skulle lasta var inte framme eller klara. Jag frågade när de kunde vara klara att lasta. Ja det var oklart hur länge jag skulle få vänta. Men några timmar skulle det säkert ta.

Ok, det är bra för jag tänkte ta mig en gåtur ut i Bryssel sa jag.

Mitt i centrala Bryssel låg det en jättestor samlingsplats för slaktkor. Otroligt men sant. Men så var det på den tiden. De gick i olika fållor som var gjorda av stålrör. Och det var ett tak över kofållorna med någon slags korrugerad plåt. Allt såg gammalt rostigt och skraltigt ut.

Och korna var stressade och hoppade på varandra ibland. De Belgiska kofösarna eller koskötarna gick runt och slog på korna med sina kraftiga påkar. Träpåkarna var ca en meter långa.

Och lukten av koskit spred sin odör över hela Centrum av Bryssel. Det var en syn för gudarna kan man säga. Det har var på 1970 talet. Kanske omkring 1977 eller så.

Jag hade hämtat min kamera som jag alltid hade med i lastbilen för att föreviga detta märkliga som fanns kvar så sent som in på 70-talet. Och jag fotograferade vilt omkring mig. Det var kor som rymde ut bland folk på gatan. Och kofösarna kom efter med sina långa knölpåkar samt slog på de stackars korna. Ja det var cirkus det. Cirkus Bryssel kunde man säga. Och här skulle Europaparlamentet ligga senare. Jag skratta och tänkte, här kommer de fina ministrarna sitta och svamla om ditten och datten ovanför oss vanligt fölk.

Det tar nog inte så lång tid innan det blir verklighet. Jag tänkte då, att EU kommer att bli en koloss på lerfötter. Och det hette EG då.

Just som jag gick där i mina speciella tankar om EU så fick jag se en frustande tjur mellan ett par lastbilar. Han var helt fri och jag kunde tydligt se ”röken” ur hans frustande näsborrar.

Snabbt upp med kamera och klicka och sedan fort ta sig därifrån för att rädda sitt skinn. Bilden har jag bevarat.

Ja det blev många bilder från koeländet i Bryssel. Jag tycket det var konstigt att man kunde ha korna så mitt i staden. Men det var så på den tiden.

När jag en annan gång förtullade på Risquare Tout en gata vid gränsen till Frankrike strax före Halluin, så såg jag många svintransporter. Det var stora långtradare med grisar i 4 våningar som stod och skrek hela tiden. Det var inte roligt att titta på.

Och här i Bryssel gick nu korna på gatan i centrum. Ja så var det.

De höll för övrigt på att bygga en del motorvägar runt staden då. Som idag syns färdiga.

På den tiden var elektriciteten inte så dyr så motorvägarna i Belgien var upplysta med någon slags gula neonlampor. Och det var ju fint. Sedan när det blev El-kris så släktes allt. Och nu vet jag inte hur det är för jag har inte kört där på länge.

2008-02-15

Helt klart i denna region

Helt klart utan moln, det var Intressant,

I alla fall i denna Region.

Ja vädret är faktiskt charmant Elegant,

Så det var ju av Naturen en trevlig Prestation

Så nu strålar Solen helt Rätt

Så den kan nästan oss Förblända

Och vi glädjesjunger högt upp i Falsett

Och Våren den sköna är på väg Kanhända

Tänk vad vi alla efter värmen längtar Nu

Värmen som kommer, är en välkommen Immigration

Den kommer kanske som ett jehu, ända nere ifrån Baku

Genast börjar vi fundera på sommarens Rekreation

Tänk vad mycket ljusblå himmel och Sol kan Göra

Bara att få vara i denna underbara Atmosfär

Ja vi människor är så känsliga och Sköra

I alla fall Jag som här i norden är Stationär

Ja när Solen tycks vara på väg, så blir Solen mycket Populär

Flera av oss lyssnar till vårens fåglar med sitt Öra

Och vi ser en Stare som är en långväga Resenär

Och vi stannar och står stilla för att lyssna och Höra

Skönheten i detta underbara ger en viss Trygghet

Allt det som vi längtat efter har kommit Tillbaka

Naturens fantastiska Relativitet

Ut i skogens friska luft jag går med min Maka

Kärleken börjar pirra i hela Kroppen

Vi kysser och älskar Varandra

Och vi blir strax yra ända upp i Knoppen

När vi i skogens underbara lövsal Vandra

 

Den 15 februari 2008

Teckningstimmen

Barnen hade en teckningstimme i skolan. Alla skulle försöka avbilda ett ansikte. Kalle ritar en gubbe med en raket på huvudet.

- Du får inte rita av Muhammed sa fröken.

– Muhammed, Vem är det frågar Kalle och tillägger, ser Muhammed ut så, frågar Pojken.

- Nej inte riktigt, för han har en bomb på huvudet.

- Jasså en bomb. Men jag har ju ritat en raket.

- Nu är det så här Kalle, att Han Muhammed, levde för cirka 1400 år sedan.

- Ja men då fanns det väl inga bomber?

- Nej, men man får inte teckna Muhammed med en bomb på huvudet.

- Jasså, men jag har ju ritat av Svenne med en raket på skallen.

- Svenne?

– Ja

- Men han har väl ingen raket på huvudet.

- Nej men Svenne snackar bara om sina raketer nu till nyår. Det är bara raketer för Svenne.

- Så det är inte Muhammed då?

- Jag har ju aldrig träffat Honom, så jag vet inte hur han ser ut. Vet någon hur han ser ut då? Och varför har han en bomb i skallen?

- Det vet Jag inte kära Kalle

- Hade man kameror på den tiden så man kunde ta en bild av honom då?

- Nej Kalle, men muslimerna menar att Muhammed såg ut så här, med en bomb på huvudet, och sådan får man inte teckna av honom.

- Men hur vet Muslimerna att Muhammed hade en bomb i skallen?

- Ja, Du Kalle, det här är svårt att svara på.

- Så om jag ritar en konstig gubbe med en bomb i skallen, så har jag ritat av Muhammed?

- Ja just de, och det får man inte Kalle.

- Men jag hade ju ritat av Svenne med en raket på skallen.

- Ja, men Muhammed kunde ju sett ut så också Kalle.

- Men vad skall jag så rita fröken?

- Du får rita av en ängel i stället.

- En Ängel? Men då kanske någon säger att jag har tecknat av hans 9 åriga hustru och menar att jag hädar honom för att andra skall tro han var en pedofil.

- Nej, usch på dig Kalle. Teckna ett vanligt hus i stället

- Kan jag rita av Twintornen i New York, som de såg ut från Början, Fröken?

- Nej sluta nu Kalle. Sätt Dig och läs i stället.

 

4 kapitlet  34 versen

Men de som överträder skall vi steka i eld, därmed basta, för det är lätt för Gud och Muhammed

Kylmotorklagan mellan Paris och Lille

Sommarkörning

Jag hade kört ut några trailers från färjan i KBH och lastat av dem på fredagen. De var tomma ölflaskor till Carlsberg samt fulla därifrån. Och det var presenning av och på för det var flaskkontroll vid infarten till bryggeriet. Ja så var det lite andra trailer som skulle köras ut också innan jag kunde ta min skinklastade trailer och köra till Bretagne i Frankrike. Och det var en underbar dag med solen högt på den klarblå himmeln. Samtidigt var det varmt i hytten så jag växlade med att ha takluckan öppen och högerfönstret eller vänsterfönstret för att inte få ont av draget. Man får ont av drag även om det kan vara varmt ute. Det kommer efteråt.

Ja så var det dags att koppla på min skinktrailer. Kolla att kylmotorn gick som den skulle. Kolla att det fanns diesel till kylmotorn. Eller om det nu var på den gamla tiden då det var Thermo Kings dundrande och larmande bensinmotorer, så skulle det ju kollas att allt var i sin ordning. Så man inte stod där i Tyskland eller Österrike med något fel på kylanordningen. Visserligen kunde det bli fel på kylmotorerna i alla fall. Men det fick man inte hoppas.

Sen drog man iväg ner mot Rödbyhamn för att ta färjan över till Puttgarden. Från Puttgarden till Denekamp var det ca 5 timmars körning. Och disponerade man tiden rätt så brukade jag bara stanna till en halv timma i Hamburg för att sedan fortsätta ända till Denekamp, gränsen mellan Tyskland och Holland på väg 213. Sedan kunde man klara att köra till Denekamp på 4 timmar. Många andra körde sina 4 timmar och då fick de stanna i Wildeshausen vid väg 213 början en hel timme. Det gäller att kunna uträkna hur man kunde spara tid och köra rätt.

Till Denekamp kom man ganska sent så det var bara att gå och lägga sig eller kanske ta en nattmacka på restaurangen som ligger där. Hela parkeringsplatsen luktade otäck urin. Så det var inte trevligt att sova där. Vid många tillfällen så körde jag vidare till närmaste parkeringsplats, om det inte var någon kontroll av våra körningstider. För de var i allmänhet slut när man kom till Denekamp.

Nästa dag starta man med en frukost inne på Restaurangen och sen bar det av sydpå igen. Beroende på var man skulle lossa i Frankrike fick man räkna ut hur långt körningen skulle vara nu på lördagen.

I alla fall så hade det blivit kväll och jag hade kommit till tankställe och Motorvägsrestaurangen Roye ovanför Paris. Det hade varit ohyggligt många Husvagnar efter vägen. Och det är ett gissel för oss långtradarchaufförer för oftast så har dessa ingen erfarenhet av motorvägskörning. Och inte nog med det, husvagnsekipagen tar våra parkeringsplatser på dessa tankställen också.

När jag kom fram till Royes tankstopp strax ovanför Paris, så va det så klart fullt med husvagnar av alla de slag som stod parkerade på de platser som var avsedda för långtradare. Men det fanns en plats ledig mellan ett par husvagnar som jag kilade in mig mellan. Jag var trött och började ordna för att koja, för klockan var väl närmare midnatt. Men det tog inte lång tid förrän det bankade hårt på dörren. Jag drog försiktigt gardinen åt sidan och såg ut mot parkeringen för att se var det var frågan om. En man stod nedanför mitt sidofönster och sa att jag skulle stänga av kylmotorerna.

Jag drog ned rutan och sa till honom att gå och lägga sig och inte bry sig. Vi kan inte sova sa han. Men det kan jag sa jag. Du måste omedelbart stänga av kylmotorerna sa han med hög röst. Nej nej, gå och lägg dig nu och lägg dig inte i mitt arbete sa jag. Stänger du inte av motorerna så ringer vi polisen sa han. Ja gör det sa jag lite lugnt. De är välkomna av mig sa jag. Ja, men jag går in och ringer polisen nu sa mannen. Ja ja, skynda dig sa jag och fråga om han hade telefonnumret till Polisen. Så stack han av med en fart som om han hade eld i röven.

Jag drog över gardinerna stilla och lugnt och la mig ned för att sova. Och jag tänkte på dem där hemma. Nu har jag mina tankar hos dig min kära Gudrun. Och nu tänker jag på våra kära barn. Hur har ni det där hemma tänkte jag i min ensamhet. Vad har ni gjort idag därhemma, tänkte jag. Det är ju lördag. Hoppas ni haft det roligt tänkte jag.

John blund hade just intagit platsen i mitt medvetande som jag hörde höga röster utanför. Vad är nu detta tänkte jag. Jag måste se vad det är, så jag lättade lite försiktigt på gardinen för att inte avslöja mig för mycket. Jo det var polisen som var här nu. Och jag vevade ner rutan lite för att höra vad som sades ute på parkeringen. Här får ni inte stå och sova sa polisen till husvagnsförarna. Kör härifrån och ut från motorvägen till en campingplats, annars blir ni bötfällda sa polisen.

Parkeringsplatserna här är till för långtradarna, för långtradarna kan inte köra ner i någon liten by eller camping och parkera sa polisen. Så det är bara att köra iväg nu sa polisen till husvagnsförarna innan jag skriver en böteslapp. Ja men då skall vi väcka upp barnen. Det skulle ni ha tänkt på innan sa polisen. Och så svor samt bannade husvagnsförarna. Jag kunde inte låta bli att vinka åt dem och säga hej då och tack för sällskap när de klev in i sina bilar och körde iväg med sina husvagnar.

Och så körde jag vidare syd på

Thore

Och nu sitter jag här framför den tokiga PCen

Fasen det går ju inte

Varning igen

Ufot och guldtanten

Solen strålade fantastiskt denna dag. Himlen var klarblå. Och det var på eftermiddagen. Jag hade lastat något i Holland. Vad jag hade lastat kommer jag inte ihåg. Men det var ju inte det som var intressant. Nu stod jag och väntade på dokument och tullpapper som en speditör höll på att skriva ut.

Solen höll just på att gå ned. Solen lyste ganska så starkt just vid den här tiden.

Och jag står lutad mot långtradarsläpet lite insjunken i mina egna tankar, när jag helt plötsligt få se två enormt starkt blinkande ljus komma emot mig.

Jag hajade till, och det går en rysning genom kroppen, för jag uppfattade inte var det var eller vad det var frågan om.

Ljuset var så fantastiskt starkt så jag undrade var det var som kom emot mig.

Det enda jag såg var dessa två blinkande gula ljusknippen i en höjd av cirka en och en halv meter.

Blodet började pumpas häftigt av hjärtat. Jag kunde inte få grepp om vad det var för något.

Helt plötsligt fick jag för mig att det var ett ufo som var på väg emot mig. Jag blev både upphetsad och orolig samt nervös. Håret reste sig på huden.

Och jag visste inte hur jag skulle göra, eller förhålla mig. Detta med Ufo hade fastnat i hjärnan, så jag trodde fullt och fast på att nu kom det ett ”ufo” mot mig. Hela kroppen darrade som ett asplöv. Jag var som förstenad där jag stod.

Och jag tänkte skall jag stå kvar eller skall jag springa. Nej jag måste se eller veta vad som kommer att ske. Det var nära jag sket på mig. Jag var nästan livrädd.

Ljusstrålarna kom bara närmare och närmare. Och mera rädd blev jag. Och jag tänkte; vad är nu detta.

Jag räknade ut att de blinkande ljusstrålarna kommer att passera exakt förbi mig. Jag står kvar sa jag till mig själv. Jag riktigt kände hur hjärtat pumpade allt häftigare och häftigare.

Nu kunde jag märka en mörk skugga under de blinkande gula ljusstrålarna. Närmare och närmare kom de två starka ljusknippena ungefär i huvudhöjd. Kanske lite lägre.

Men helt plötsligt var ljuset så nära så det ändrade karaktär.

Det blinkande ljuset försvann och Jag kunde direkt se att det var en gammal Holländsk kvinna som kom nickande med huvudet och hade guldplattor på sin huvudduk på var sin sida om huvudet.

De var guldplattorna som hade återspeglats i den nedgående solens enormt starka strålar.

Strålarna var så starka så jag kunde inte se kroppen bakom.

Där stod jag, långtradarchaufför, darrande i flera minuter.

Det var den gamla gumman cirka en och en halv meter hög, som hade guldplattorna på huvudet och som hade skrämt upp en gammal långtradarchaufför. Varje steg Hon tog så blev det en nick med huvudet. Det var nickandet som orsakade blinkningarna.

Solens starka strålar återspeglades direkt i de enormt blankpolerade guldsmyckena som den lilla damen hade på sitt huvud.

Och nervositeten kunde plana ut och jag kunde lugnt köra hem.

Det var alltså inget Ufo. Och jag var helt nykter.

Senare så har jag fått veta att det är en speciell kristen sekt i Holland som dessa damer tillhör.

Och som har sådana här äkta guldplattor uppe på en slags huvudbonad.

Thore

Ett UFO över Karlshamn idag

Jag fick snabbt tag i kameran

Vad är nu detta? 

Över 11000 har kollat

Thore

 
glitter-graphics.com

Doktorn skrev ...

Doktorn skrev ... (3)

Som om vi inte hade blivit bortskrämda från sjukhusen med hjälp av de 40 första felskrivningarna.

Så kommer här ytterligare 20 som verkligen är dödsstöten...

1.      Personalen har iakttagit patienten när hon inte är iakttagen.

2.      På framsidan av knävecket.

3.      Behöver två levande personers stöd.

4.      Rekommenderas återkomma om besvären återkommer och ringer då en månad innan.

5.      Senare har han mera besvär av ont men ingen värk.

6.      Går som tidigare en del på sina ben.

7.      Hon kom gående med endast ena benet på strumpbyxan applicerad, det andra benet hängde fritt.

8.      Har tre barn, tre flickor och en pojke.

9.      Haft värk i natt i höger öra som nu försvunnit.

10.  Söker för misstänkt blodtryck.

11.  Skickar in sitt intyg för förlängning. Önskar få det återsänt ifyllt.

12.  Mår bättre om man håller huvudet bakom nacken.

13.  När man äntligen lyckas få patienten på balkongen för frisk luft hotar hon med att hoppa. Personalen uppfattar situationen hopplös.

14.  Far och mor avled då hon var 12 år gammal. De har ingen kontakt med henne.

15.  Ensamboende med två systrar.

16.  Inkommer nu p.g.a. att hon fått ont i gipsen.

17.  Under gårdagskvällen slagit i huvudet i sitt skiftarbete.

18.  Slagit i huvudet i en fotbollsmatch.

19.  Tilläggas bör att någon väsentlig temperaturskillnad ej kan kännas mellan benen.

20.  Patienten får nässelfeber av kontrastmedel, jordgubbar, räkor liksom flera av barnen.

Gudruns underbara mat

Välkommen till Bords

Den  1985

Nr 47

Fruktbarheten